Gustaf Fjæstad var det frusna landskapets mästare och den svenska vinterns uttolkare. Som en av de ledande svenska målarna vid förra sekelskiftet var han i sin samtid hyllad för sina närmast magistrala vinterscener föreställande de snöbundna skogarna och de pittoreska, frusna sjöarna i Värmland. Fjæstads dragning till landskapsmåleriet hängde samman med ett stort intresse för natur och friluftsliv. Vinter och kyla avskräckte honom inte på något sätt från att vistas utomhus. I sin ungdom var han en firad skridskoåkare och hans fascination för snö, iskristaller och rimfrost kom att bestå genom hela hans liv och konstnärsgärning. Fjæstad fick sitt genombrott med en rad snömotiv på Konstnärsförbundets utställning 1898 och förknippas sedan dess av skildringar av det svenska snölandskapet. Motiven hämtade han huvudsakligen i Värmland, där han blev en centralgestalt för en grupp konstnärer, bland andra Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och Bror Lindh, som samlades runt hans ateljé och person vid sjön Racken utanför Arvika och som konsthistorien har givit namnet Rackstadgruppen. Utöver måleriet hyste Fjæstad ett stort intresse för konsthantverk. Han formgav keramik, ritade möbler och arbetade periodvis även som fiolbyggare. 1898 gifte han sig med konstnären Maja Hallén. Paret kom att inleda ett nära samarbete där Maja vid sidan om sitt eget konstnärskap även vävde upp bonader och andra textilier efter makens förlagor. Berömda exempel av dessa återfinns idag i Thielska galleriet i Stockholm och på Rackstadmuseet i Karlstad.
Ungefär samtidigt som målarna på det sena artonhundratalet blev uppfyllda av iakttagandet och återgivningen av ljusets effekt på landskapet såg vintersporten sin daning. Denna skulle vid sekelskiftet komma att avge impulser som även upptogs av såväl skrift- som bildkonsten, då i form av så kallad vitalism eller friluftsvitalism, en strömning med nietzscheansk klangbotten som betonade människan, solen och ödslig vildmark. Man ville komma bort från materialismen, som man upplevde hotade bejakandet av det organiska livet. Vanliga motiv var målningar med nakna människor utomhus, där solljuset är tydligt markerat med dagrar och skuggor på kropp och landskap. Den unge Gustaf Fjæstad anammade tidens sportsliga ideal och blev en kavat skridsko- och skidåkare samt cyklist. Av de nordiska konstnärerna var han den främste att översätta denna nya aktivitetskänsla i solgnistrande snölandskap, och vad som framträder allra klarast i hans bilder från mitten av 1890-talet och framåt är en ny ljusvision i vilken en livstro ger sig till känna. Fjæstads bildrum bestod av ett närplan och ett mellanplan som han sedan fyllde med tunna fina konturer och små prickar för att efterlikna snö- och iskristaller. Den tjocka snön framkallade runda former, liksom plastiskt välvda och utplånande alla enskildheter. Ur dessa naturens mönsterrapporter framställde han ett självständigt och övertygande måleri som saknar motstycke i svensk konsthistoria.
Med sitt måleri av is eller snö blänkande av rimfrost väckte Gustaf Fjæstad tidigt uppmärksamhet såväl i Sverige som i utlandet. Hans landskapsskildringar visar i allmänhet tendenser till monumental förenkling med ornamentala jugendformer, ett uttryck han behöll under hela sin karriär. Man kan inte utesluta möjligheten att Fjæstad också hade ett annat syfte med sitt konsekventa val att skildra vintermotiv föreställande ostörd natur. Som naturmänniska och nationalromantiker ville han visa vad som väntade ute i den fria naturen. Oftast finns inga levande varelser i Gustaf Fjaestads bilder, men i Vinterlandskap med frusen sjö anas spår av mänsklig aktivitet.
Fjæstad var en sann friluftsmänniska. I synnerhet skridskoåkning föll sig naturligt för honom och han utövade sporten flitigt långt upp i åren. Mot den bakgrunden anlade han här ett lätt anekdotiskt element där skridskoskenor tydligt har skurit upp cirklar på isen, som om någon alldeles nyss gjort piruetter där. Möjligen är det konstnären själv som har dokumenterat sin framfart på den kristallklara isen, och inbjuder vidare till ett betraktande som växlar mellan olika blickpunkter: båten, skridskospåren och de av köld och rimfrost stelnade grenarna. Den frusna vattenytan gnistrar och glänser, och reflekterar därmed den svaga vintersolens strålar som försätter scenen i ett sagolikt skimmer. En ljuvligare och mer tilldragande avbildning av en vinterdag får man leta efter, även i Gustav Fjæstads rika produktion av sådana. (ME)
Proveniens
Privat amerikansk samling, Ridgway, Colorado.