En vanlig reaktion på Helmer Osslunds (1866–1938) konst är att den är väldigt lätt att känna igen utan att man kan tala om en enhetlig stil. Osslund arbetade konstant och hans sammanlagda produktion är mycket omfattande, ändå är ingen av hans målningar riktigt den andra lik. Under de sista 40 åren av hans liv blev hans motivkretsar allt mer begränsade geografiskt och därför kallas han ofta helt enkelt för ”Norrlandsmålaren”. Men tack vare hans fenomenala förmåga att variera sina motiv, eller att omarbeta dem till nya versioner, blir varje målning en helt ny upplevelse för betraktaren. Många frågar sig säkert hur han bar sig åt och vad som formade hans konstnärskap. Helmer Osslund behärskade egentligen flera olika konstnärliga discipliner. För eftervärlden är han främst känd som landskapsmålare, men under sin livstid arbetade han även som formgivare och porslinsdekoratör. Dessutom var han en ytterst träffsäker porträttör.
Osslund var född och uppvuxen i Sundsvallstrakten, och de rötterna satt djupt hos honom. Trots det kom större delen av hans liv att präglas av ett ändlöst kringflackande. Han var mer eller mindre ständigt fattig, och hans inneboende rastlöshet gjorde att han genom hela livet liksom snirklade sig fram i världen. I sin ungdom sökte han sin plats i tillvaron både genom att prova på olika yrken och utbildningar och genom att besöka och bo på många skilda platser. Redan som tjugoåring hade han tillbringat en tid som fabriksarbetare i östra USA. Det var där han först kom i kontakt med penslar och färg, vilket väckte hans lust och nyfikenhet på konstnärsyrket.
Efter återkomsten till Sverige 1887 började han ta kvällslektioner på Tekniska skolan och därefter högre Konstindustriella skolan i Stockholm. Studierna ledde två år senare till en anställning som formgivare vid Gustavsbergs porslinsfabriker. Där stannade han till december 1893. 1890-talet medförde för Osslunds del fler resor, både i och utanför arbetet. Hans chefer på Gustavsberg hade redan 1889 skickat honom till Paris för att se Världsutställningen och studera porslinsmåleri från Sèvresfabriken. Senare bedrev han självstudier i bland annat Tyskland, Frankrike, Holland, England och Skottland. Våren 1894 var Osslund under några veckor privatelev till Paul Gauguin i Paris. De veckorna blev avgörande för hans fortsatta konstnärskap. Genom Gauguin lärde han känna syntetismens konstuppfattning och det var hos honom som han först fick upp ögonen för smörpapprets kvaliteter. Under hela sitt fortsatta liv skulle Osslund komma att använda smörpapper som målningsunderlag, både för sina studier i olja och pastell och för en del större arbeten avsedda att ställas ut och säljas.
