Vi presenterar en kollektion av Bruno Liljefors med innehållande verk som speglar hela Liljefors verksamma liv, från ungdomsårens trevande upptäckariver till den åldrande konstnärens mogna skapande. Genom ett sådant urval tydliggörs hur Liljefors efter sekelskiftet 1900 successivt fjärmade sig från såväl 1880-talets japanskinspirerade verklighetsutsnitt och detaljrika hyperrealism som från 1890-talets djupa, symbolistiskt dunkla skogsinteriörer. De nationalromantiskt färgade stämningarna levde i viss utsträckning kvar i hans bildvärld även in i det nya seklet, men från 00-talet och framåt återgav han sina naturintryck huvudsakligen på ett nyktert iakttagande sätt och i fullt dagsljus. Trots att många av målningarna i någon mån anknyter till de ismer och stilar som var rådande i Liljefors samtid framträder han genom hela utställningen som en alltigenom självständig, outtröttligt nyfiken utforskare av naturens gränslösa mångfald och oändliga nyansrikedom.
Samtidigt vittnar hans senare produktion om en alltmer holistisk natursyn, där helheten betonas på bekostnad av detaljerna. Liljefors penselföring blir lösare, konturerna mer upplösta, och i stället för att som tidigare avbilda djuren på nära håll låter han under 1920- och 30-talen betraktaren uppleva dem mer på distans. Tendensen mot uppluckring av motivet i Liljefors sena måleri har ibland felaktigt tolkats som ett tecken på att han inte längre förmådde måla lika distinkt som tidigare. Själv uttryckte han sig på följande vis:
”En god och lycklig konstnär är den som rycker med människorna. Som har ”det förlösande ordet”. Vad människorna dunkelt känt inför naturen har han satt klar form på. En sak som skänker dem hänförelse. Bildens ”skickliga” och ”fulländade” utförande är det ej fråga om. Den minsta antydan är för den förstående genast tillräcklig.”
Djurlivet i skogarna och på de omväxlande torra och sanka slättmarkerna i hans egna hemtrakter i Uppland och Sörmland, östkustens fågelrika skärgårdar samt jaktrelaterade situationer där människor och/eller hundar spelar huvudrollerna. Dessa tre teman återkom han ständigt till, men med varierande uttryckssätt. Vissa motiv, särskilt sådana som både han själv och konstköparna fann lyckade, upprepade han av förklarliga skäl i åtskilliga versioner och hans totala produktion är följaktligen mycket stor. Som utställningen visar har dock varje enskilt verk sina egna specifika egenskaper och kvaliteter, även om själva grundkompositionen återanvänts flera gånger. Det kan röra sig om subtila skiftningar i ljusförhållandena, i vegetationens beskaffenhet, i djurens rörelsemönster, i koloriten eller i själva penselskriften. Den som förnimmer dessa skillnader förmår säkert att också uppskatta dem.
