Djur med monumentala former förekommer i stor utsträckning i Carl Milles produktion, både som enskilda motiv och som delar av skulpturgrupper med eller utan mytologiskt innehåll. Vid 1900-talets början intresserade han sig särskilt för stora, vilda djur som elefanter, vildsvin och bisonoxar. Han fascinerades även av forntidens fantasieggande urtidsdjur. Litet senare på decenniet utförde Milles flera djurskulpturer för offentlig placering i Stockholm, exempelvis de charmigt lunsiga Lekande björnar (1909) som står vid ingången till Berzelii park och de påtagligt realistiskt gestaltade Örnar (1909-10) som flankerar den ursprungliga huvudentrén till Prins Eugens Waldemarsudde.
Från och med 1910-talets slut övergav Milles realismen och hans sätt att gestalta såväl djur som människor blev alltmer stiliserat. Människokropparna blev ofta överdrivet långsmala, liksom utdragna på längden, medan de stora djuren återgavs med antingen bulliga, barocka former, eller med en sorts brutal kantighet – i båda fallen signalerande urkraft och råstyrka.
Carl Milles framställning av galten i den aktuella skulpturen Vildsvinsjakt II hör onekligen hemma i den senare kategorin. Det stora vildsvinet knäar efter att ha genomborrats av jägarens svärd, men än har han inte gett upp. Med ursinne i blicken har han lyckats få upp jägaren på sin rygg och är just i färd med att försöka slunga dennes nakna, oskyddade kropp bort från sin egen i ett desperat försök att få honom till marken. Milles avslöjar inte hur det hela avlöper, han låter betraktaren fångas in i motivet just när det är som mest dramatiskt.
Milles gjorde sammanlagt tre versioner av motivet Vildsvinsjakt; den första 1938. Därefter dröjde det elva år tills han tog upp tråden igen och gjorde två nya varianter. I den tidigaste versionen från 1938 attackeras vildsvinet av två jägare med svärden i högsta hugg. I den andra (1949) har galten kastat upp jägaren på sin rygg och i den sista (1949) ligger jägaren raklång på marken vid galtens fötter. Alla tre versionerna finns representerade i brons i samlingarna på Millesgården.
Vildsvinsjakt II och III tillkom alltså så sent som 1949, fyra år efter att Milles blivit amerikansk medborgare och medan han fortfarande bodde och verkade i USA. När ett exemplar av Vildsvinsjakten III ställdes ut på Museo del Palacio de bellas Artes i Mexico 1996 föreslogs det i den tillhörande katalogen att Milles möjligen sneglat på antik grekisk skulptur föreställande den mytologiska berättelsen om Herakles jagandes det fruktansvärda vildsvinet på berget Erymantes (Herakles fjärde stordåd). Det kan dock inte uteslutas att han också tagit intryck från amerikanska framställningar av de inhemska ursprungsfolkens jakt på bisonoxar. Att Milles fann inspiration i indiankulturen är uppenbart i verk som Fredsmonumentet (1936) och Indian med kanot (1954). Även skulpturen Pony express, som Milles visade på världsutställningen i New York 1938-39, kan väcka associationer till ridande cowboys eller indianer. (CEÖ)
Litteratur
Erik Näslund, Carl Milles – en biografi, 1991, listad i verkförteckningen, s 335, som Vildsvinsjakt II-III.
Jämför även Staffan Carlén m fl, Carl Milles, katalog till utställningen i Museo del Palacio de bellas Artes, Mexico, 1995, Vildsvinsjakt III beskriven och avbildad i färg som kat nr 7 med titeln La caza del jabalí.
Övrigt
Vildsvinsjakt II finns avbildad i Millesgårdens konstdatabas, www.milles-konstdatabas.millesgården.se.