Från och med 1870, då Alfred Wahlberg erhöll sin första medalj på Parissalongen, kom Frankrike i praktiken att utgöra hans geografiska bas. Undantaget var sommarmånaderna, som han gärna tillbringade i Sverige. När Wahlberg sedan ställde ut sina franska målningar i hemlandet, gjorde de genast succé. För den svenska publiken blev Wahlbergs namn synonymt med ett fullkomligt nytt sätt att måla och idag betraktas han som den konstnär som först introducerade friluftsmåleriet på bred front i Sverige. Det betyder dock inte att Wahlberg saknade en personlig stil. Tvärtom utvecklade han en mycket speciell sorts landskapsmåleri, som helt uppenbart tagit intryck av såväl Barbizonskolan som av impressionismen. Liksom hos Corot, Daubigny med flera av Barbizonskolans representanter finns i Wahlbergs tidiga produktion från Frankrike tydliga drag av skymningsromantik och en viss murrighet i koloriten. Från och med 1890-talet märks ett allt lättare anslag i hans konst: Wahlberg inspirerades av impressionismens flyktighet i uppfattningen av motivet, liksom av dess ljusare färgskala och lätta, luftiga penselföring. Genom att sammansmälta alla dessa influenser och tillämpa dem även på svenska motiv hade Wahlberg vid sekelskiftet 1900 lyckats skapa en ny, omisskännlig landskapsstil som idag känns mycket svensk och som fick många efterföljare i vårt land.
Vid floden, solnedgång är av dess franska originaltitel att döma utförd på fransk mark. Wahlberg målade gärna vatten och under hans första tid i Frankrike drogs han särskilt till kusterna i Bretagne. Vid 1890-talets ingång blev det istället de lätt kuperade, disiga flodlandskapen i Normandie som fångade hans intresse. Frågan är dock om inte den aktuella målningen är av äldre datum. Den dova kolorit och de skymningsromantiska drag som ovan påpekats vara typiska för Wahlbergs tidigaste produktion från Frankrike är mycket tydliga här. Professor Tomas Björk, som tidigare katalogiserat denna målning, menar att man i den ”kan finna drag i kompositionen som påminner om Corot.” (Tomas Björk, Alfred Wahlberg. Landskap, Åmells 1986, kat nr 4) Samtidigt påpekar han att ”Wahlberg förmedlar här den starkt personligt färgade stämning, som skiljer hans verk från de franska läromästarnas.” (Ibid). (CEÖ)