Under Carl Milles studietid i Paris kring sekelskiftet 1900 passade han på att besöka närbelägna städer och länder på kontinenten. I sällskap med sin tillkommande hustru Olga begav sig Carl Milles på hösten 1903 till Holland och Belgien för en tre månader lång studiesejour, där små orter och fiskelägen i provinsen Noord-Holland tilltalade honom särskilt. I det holländska låglandet, fjärran från storstadslivet i Paris, nådde Milles arbete med små skulpturer sin fulla blomning. Dessa var samtliga mer enhetliga till sin karaktär och den upplösta formbehandlingen, som präglade de tidigare Parisarbetena, hade upphört. Kunskaperna från läromästaren Auguste Rodin hade utvecklats och Carl Milles ägnade större hänsyn till konturen och silhuetten. Det var inte längre viktigt vad som tilldrog sig i de små skeendena, utan hur det gjorde det. Dessa statyetter från den holländska landsbygden är mer plastiskt förnimmande, vilket förebådade att Milles nu på allvar började bli medveten om skulptur som form. En av de byar han besökte var Zoutelande, där befolkningen länge bevarade sina ålderdomliga traditioner och karakteristiska klädedräkt. Milles fann goda vänner bland lokalbefolkningen och för att vila sin konstnärssjäl högg han stundom i och hjälpte dem med det tunga arbetet. Ena dagen var han mjölnare, den andra fiskare och så vidare. Det föll sig därför naturligt att föremålen för hans skapande främst blev människor och djur i deras dagliga bestyr och värv, vilka han med bildhuggarkonsten förvandlade till små dynamiska novelletter. Andra kända motiv från Milles Hollandsvistelse är Mjölkbärerskan, Flicka med ok, Omfamnande par, Holländsk fiskare och Fiskarkvinnor i blåst.
Den tilldragande silverskulpturen Vattenbärerska ingår i en serie om nio salt- och pepparkar som Carl Milles utförde 1904. Samtliga skildrar ögonblick ur den holländska bonde- och fiskarbefolkningens liv och visar på hans förmåga att skickligt bygga upp en scen och ge det synbarligen prosaiska och anspråkslöst alldagliga en poetisk atmosfär. Trots sitt nätta format är skulpturen mycket uttrycksfull. Till sitt utförande är den impressionistisk i den meningen att den bygger mer på ytans liv än på formen. Den saknar dock inte en påfallande realism som även uppvisar viss inverkan från den vid tiden så populära jugendstilen. Flickans klänning faller i mjukt böljande veck runt hennes späda gestalt samtidigt som hennes statur avslöjar den ansträngning hon måste uppbåda för att förmå släpa den tunga vattenspannen. Hennes vänstra arm tycks nästan oproportionerligt lång där den sträcks ut för att söka uppväga den högra armens börda. Mödan får hennes nacke att böja sig medan hon pilar på i sina typiskt holländska träskor i den tunga leran. Vattenspannen är här öppen och flat, vilket skiljer denna skulptur från Milles mycket snarlika motiv Mjölkbärerskan (1903) där kärlet är försett med ett lock för att skydda innehållet från att skvalpa, vilket naturligtvis skulle göra Vattenbärerska otjänlig som salt- och pepparkar. (ME)
Litteratur
Katalog öfver bronser från Herman Bergmans Konstgjuteri A.B. Stockholm, Stockholm 1915, modellen upptagen samt avbildad som nr 89, där kallad Holländsk skiss;
Henrik Cornell, Carl Milles, SAK, 1963, upptagen i förteckningen såsom Serie om nio salt- och pepparkar med figuriner, s 248;
Erik Näslund, Carl Milles – en biografi, Höganäs 1991, upptagen i verkförteckningen s 333.