Gustaf Fjæstad var en god representant för den kring sekelskiftet 1900 så populära idén om Allkonstverket. I grunden var han målare, utbildad vid Konstakademien 1891-1892 och därefter vid Konstnärförbundets skola i Stockholm, men han var också en skicklig snickare och möbelformgivare. Dessutom hade han ett anmärkningsvärt stort intresse för textilkonsten. Flera av hans målningar fick bilda mönster för bildvävnader, vilka vävdes upp av hans hustru Maja (som själv var konstnärligt skolad och skapade utsökta målningar och träsnitt) eller av någon av hans två systrar, som båda var professionella konstväverskor. En förklaring till att Fjæstads sekelskiftesmåleri gör sig så bra i textil form är att han på den tiden konsekvent arbetade i en mjukt böljande linjestil, med stora hela volymer och tydligt markerade konturer. Detta formspråk, som har starka beröringspunkter såväl med 1890-talets franska syntetism som med den tyska Jugendstilen, lämpar sig väl för att översättas till bildvävnad och det gör sig ofta extra fint på avstånd.
Motivet i Värmland har inte någon direkt motsvarighet bland Gustaf Fjæstads textila arbeten, däremot är målningen ett utmärkt exempel på den syntetiserande stil som nämnts ovan. Vi ser ett mjukt böljande landskap, genomflutet av ett stilla framflytande vattendrag. Längs åbankarna växer klungor av unga björkar, vars lövverk står som brandgula glorior runt stammarna. I målningens främre del reflekteras den molnfria himlen i åns vattenyta som ett väl sammanhållet, klarblått fält. I mötet mellan komplementfärgerna brandgult och blått anar man ett släktskap med Gauguins och Helmer Osslunds sätt att arbeta med färgen. Längre in i bildplanet mörknar vattnet och blir nästan svart där skuggorna faller från den låga bergsryggen i fonden. Utmed åns stränder bildar vattenväxter av skilda slag ett dekorativt slingrande mönster. Här är det den sugande Jugendlinjen som gör sig påmind.
Som målningens titel så tydligt anger har Fjæstad valt att återge ett stycke av det landskap som han från och med 1897 gjorde till sin hembygd. Det var i Värmland han fann merparten av sina motiv, men den årstid som skildras här, hösten, förekommer egentligen ganska sällan i hans måleri. Gustaf Fjæstad har framför allt gjort sig känd som ”vintermålaren”. Hans djupa förtrogenhet med den nordiska vintern bottnade i hans flitiga utövande av olika skid- och skridskosporter, och som skildrare av snö och iskristaller är han oöverträffad i svensk konsthistoria. Trots det består mer än hälften av Fjæstads måleriproduktion av sommarmotiv, eller ”varmväderskompositioner”, som hans barnbarn och biograf Agneta Fjæstad Nordmark föredrar att kalla dem. (Fjæstad Nordmark, Fjæstads konst, Karlstad 1999, s 143). Men även om höstmotiven är inräknade bland ”varmväderskompositionerna” är de alltså förhållandevis ovanliga. Detta kan tyckas märkligt med tanke på de måleriska och koloristiska möjligheter som årstiden erbjuder när dis och dimmor lägger svävande slöjor över skogslandskapet eller när lövträden antar sina sprakande höstfärger. Att Fjæstad emellanåt ändå antog – och behärskade – även den utmaningen framgår med all önskvärd tydlighet av den aktuella målningen Värmland. (CEÖ)
Proveniens
Cellisten Christine Walewska, USA.
Utställd
Möjligen utställd på Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm, 1897, med titeln Klar höstdag, kat nr 182.