En som grundligt studerat Sven X-et Erixsons livsgärning är konstvetaren Ulf Linde. I hans recensioner och andra texter är det en iakttagelse som återkommer gång efter annan, nämligen den att X-et endast målade sådant som han själv upplevt. Linde har bland annat formulerar det på följande sätt:
”I varje målning finns någon detalj som han kan läsa som en självbiografisk notis. Han har bara målat vad han själv varit med om.” (Susanna Slöör (red), Färg och Form, 2007, Ulf Linde: ”Sven Erixson – X:ets lustgård”, s 143).
När man läser detta kan man som betraktare ställa sig frågan om inte självbiografiskt måleri är för privat, för subjektivt, för att vara riktigt intressant. Linde har svar även på denna fråga och menar att även Erixsons mest intima målningar ofta har den egenskapen att de får betraktaren att identifiera sig själv i motivet. Han skriver:
”Vi känner igen den intimiteten – bokstavligen: vi tycker att vi känner den på nytt. Det är som om nuets torra svamp plötsligt sög upp minnets förrunna vatten – detta har vi sett, och ändå var vi aldrig där! (ibid, s 146).
Två flickor vid havet kan, om man så vill, uppfattas som ett exempel på Ulf Lindes fina karaktäristik. Motivet känns onekligen mycket privat: två kvinnor med karaktärsfulla ansikten står utanför en liten stuga vid havet i solnedgången. Marken de står på är endast fläckvis gräsbevuxen – i praktiken står de alldeles intill strandkanten. En bit ut i vattnet ligger tre jullar med revade segel och gungar på dyningarna. Havet är lugnt och endast i vattenbrynet krusar sig vågorna en smula. Himlen är desto mer dramatisk: stora, regntunga moln svävar mot den rödflammande solnedgången och förmörkar bildens helhetsintryck. Kanske är det också de som bidrar till att havet närmast horisonten ter sig närmast svart i förhållande till strandbrynets ljust skimrande blåtoner. Vi vet inte vilka kvinnorna var, än mindre vilken relation de hade till konstnären. Inte heller känner vi till platsen för målningens tillkomst. Ändå känns målningen relevant. Liksom Linde kan uppleva att man känner igen sig i motivet, i situationen, i platsen. Målningen är tidlös i sitt innehåll, men stilen och koloriten är omisskännlig för X-ets trettiotal.
En annan konstvetare, Hans Eklund, har i sin text om X-et i boken Färg och Form påtalat ett intressant faktum angående X-ets arbetsmaterial under 1930- och 40-talen. Han berättar att X-et i likhet med Helmer Osslund tyckte om att måla på smörpapper, som han sedan fäste på pannåer eller köpte färdigmonterat på pannå från Beckers, så kallade ”Nyblom-pannåer”. Skälet var inte minst ekonomiskt: smörpapper var billigt och sög inte åt sig lika mycket av färgen som duk eller pannåer av kartong (s 56-57). I Två flickor vid havet ligger jämförelsen med Osslunds konstnärskap nära till hands även stilistiskt, inte minst i sättet att gestalta den dramatiska himlen. Liksom så ofta hos Osslund kan man i denna målning också ana det ogrunderade pannå-underlaget, som dock i detta fall inte är smörpappersbeklätt, bakom färgen och penselstråken. (CEÖ)
Proveniens
Enligt påskrift a tergo var målningen en bröllopsgåva till Brita och Sigtrid (Knutsson?) den 22 sept 1933;
Därefter ärvdes eller skänktes den enligt samma påskrift till Per-Johan Knutsson.
Övrigt
Målningen finns listad i Xet-sällskapets verkskatalog, under år 1933, med titeln Två flickor vid havet.