Akvarellvirtuosen Anna Palm växte upp i en mycket konstnärlig familj. Hennes far, Gustaf Wilhelm Palm, var landskapsmålare och lärare (senare professor) vid Konstakademien i Stockholm. Modern, Eva Sandberg, var dotter till historiemålaren Johan Gustav Sandberg, även han professor och tillika direktör för Akademien. Till en början introducerades Anna Palm i måleriets grunder av sin far. Senare, på 1880-talet, tog hon privatlektioner hos historiemålaren Edvard Perséus och för landskaps- och genremålaren Per Daniel Holm. Hon gjorde flera kortare studieresor utomlands, bland annat till Antwerpen, och vid mitten av 1880-talet anslöt hon sig under ett par somrar till konstnärskolonin på Skagen.
Med tanke på faderns och morfaderns starka ställning i akademiska kretsar kan det tyckas märkligt att Anna Palm aldrig själv kom att studera vid Konstakademien, vilken sedan 1864 stått öppen även för kvinnliga studenter. Ännu märkligare kan det förefalla att hon 1889 erbjöds – och accepterade – en lärartjänst där, som landets första kvinnliga akademilärare i akvarellmåleri. Anna Palm stannade på tjänsten i drygt två år, samtidigt som hon bedrev en framgångsrik konstnärlig verksamhet med egen ateljé i centrala Stockholm.
Även om Anna Palm med åren skulle bredda sin repertoar var det hennes Stockholmsskildringar som först vann konstpublikens hjärtan. Hon kom tidigt att specialisera sig på motiv från huvudstaden och den näraliggande skärgården, oftast återgivna under vackra sommardagar med glittrande fjärdar och lätta skyar på himlen. Särskilt populära blev hennes så kallade vedutor – långsmala vyer med Kungliga slottet omgivet av vidsträckta vattenytor i centrum och stadens karaktäristiska silhuett långsamt borttonande i fonden. Den sortens motiv är ofta mycket livfulla, med ett myller av folk, fartyg och andra trafikslag, och stadsbildens arkitektur är alltid återgiven med mängder av fint utmejslade detaljer.
Stockholm på 1850-talet är visserligen också en Stockholmsskildring, men att den inte är särskilt typisk för Anna Palm förstår man redan av titeln. Som hon själv så tydligt anger är den utförd efter ett verk av hennes far, Gustaf Wilhelm Palm, möjligen som en tidig övning under dennes handledning. Motivet är hämtat från kajen nedanför Tegelbacken och föreställer vyn mot Riddarholmen med Riddarhuset, Riddarholmskyrkan, det Wrangelska palatset och Birger Jarls torn prydligt redovisade från vänster till höger. Troligtvis var förlagan inte en akvarell utan en oljemålning. Gustaf Wilhelm Palm arbetade huvudsakligen i olja och därav följer att hans kolorit normalt var litet tyngre och mer mättad än om han hade använt sig av akvarellmediets lätta, transparenta valörglidningar. När Anna Palm kopierade Stockholm på 1850-talet tycks hon ha försökt närma sig oljekänslan genom att arbeta i gouache, ett medium som innehåller mer färgpigment än vanliga akvarellfärger och därför blir djupare och mer täckande. En annan skillnad mot hennes egen stil och typiska arbetssätt avslöjas i återgivningen av vattnet. Här är vattenytan jämn och nästan spegelblank. I Anna Palms senare, mer personliga Stockholmsbilder briljerar hon med sin förmåga att trovärdigt återge dynamiken hos solens glitter och blänk i huvudstadens breda, rörliga vattenytor. (CEÖ)
Proveniens
Stockholms auktionsverk, 2007;
Därefter i svensk privat ägo t o m 2022.