Isaac Grünewald hade alltid tyckt om blommor. Redan på 1910-talet kunde han måla de mest överdådiga blomsterkompositioner och så tidigt som 1915 arrangerade han en stor utställning i Gummessons konsthandel i Stockholm med enbart blomstermotiv. På den tiden, då stilleben i allmänhet fortfarande hade låg konstnärlig status och blomsterstilleben i synnerhet ansågs vara motiv som passade bäst för kvinnor, stack Grünewalds blomstermåleri verkligen ut. Men Grünewald var en konstnär som ville sticka ut. Han var begåvad, djärv och självsäker nog att inte dra sig det minsta för att provocera. I rollen som ung modernist och avantgardist ingick det, menade han, att vara just provokativ.
Med åren, i takt med att Isaac Grünewald blev alltmer etablerad som konstnär, svalnade hans temperament och hans konstnärskap gick av naturliga skäl in i en mognare fas. Men kärleken till blommor höll i sig genom hela hans liv. Hans sätt att måla dem varierades i det oändliga, såväl beträffande komposition som måleriteknik, och det går inte att uppbringa två blomsterstilleben som är precis likadana.
Det tycks inte finnas någon enda fas i Grünewalds konstnärskap då han inte målade blommor, men under vissa perioder intensifierades hans intresse för dem. En sådan period inleddes i slutet av 1930-talet, i samband med att han gifte om sig med konstnären Märta Grundell och flyttade till Villa Saltsjöklack i Saltsjöbaden. Märta var dotter till en blomstermålare och själv en begåvad sådan. Efter giftermålet kom hon i stort sett att överge sina egna konstnärsambitioner för att istället ägna sig åt att inreda och sköta det vackra hemmet, som dessutom omgavs av en stor trädgård med plats för både växthus och rabatter. Märta älskade att odla blommor och såg till att det alltid fanns ett överflöd av dem såväl inom- som utomhus.
Det aktuella stillebenet Sommarblommor i svart vas är inte daterat, men troligtvis har det tillkommit som tidigast på 1920-talet. Det är ett synnerligen tilltalande konstverk, som andas friskhet och livsglädje och som utstrålar något som närmast kan beskrivas med det svårdefinierade ordet ”esprit”. Grünewald har valt ett lätt anslag och ljusa, harmoniska färger. Kompositionen fyller hela duken från kant till kant, ja några av blommorna går rentav utanför duken och tycks försvinna bakom ramen. De olika blomstren, som alla förmodligen plockats i de egna täpporna, trängs med varandra i buketten utan att för den skull ge ett oordnat intryck. Motivet är snarare perfekt balanserat. Den yppiga buketten väller ut en stadig vas, vars enda synliga del är halsen och mynningen. Man ser också hörnet på en korg eller trälåda av något slag, men den grå bordsytan som vasen och lådan står på är endast antydd. Även bakgrunden är diffus och framställd ur ett perspektiv som inte är helt lätt att orientera sig i.
Förutom perspektivet är även måleritekniken intressant i detta verk. Grünewald hade under 1920-talet intresserat sig mycket för akvarellfärgen, som var hans viktigaste arbetsmaterial under hans målarresor. Snart upptäckte han att själva tekniken för vattenbaserad färg även kunde tillämpas i oljemåleriet och att man kunde åstadkomma väldigt spännande effekter om man spädde färgen tillräckligt och anpassade sin penselföring därefter. I Sommarblommor i svart vas ser vi exempel på denna teknik, då färgen är mycket tunt pålagd och så lättflytande att den på sina ställen ser ut att ha runnit litet. Effekten blir att motivet upplevs som transparent och det känns nästan som om en lätt sommarbris drar genom rummet och för med sig blomstrens alla ljuvliga dofter. (CEÖ)
