Alfred Wahlberg var en av det sena 1800-talets ledande landskapsmålare. Han inledde sin karriär i brytningstiden mellan Konstakademiens dominans och friluftsmåleriets genombrott i Sverige och ansågs vara en av dåtidens verkliga förnyare av den svenska landskapskonsten. 1857 hade han bosatt sig i Düsseldorf, men efter fem års vistelse där och ett kort mellanspel i Stockholm reste han 1866 vidare till Paris. Wahlberg blev sedan en av de första att introducera de nya, mer naturalistiska franska tendenserna i hemlandet.
På 1870- och 80-talen uppskattades Wahlberg framför allt för sin tekniska bravur. Han hade vid det laget en stadig adress och ateljé i Paris men reste också omkring mycket i hemlandet, framför allt sommartid. Än vistades han i Norrland, än i Stockholmstrakten, än i Blekinge, Halland eller något av Bohusläns många små fiskelägen. Överallt målade han, till synes vid alla tider på dygnet, och motivsfären omfattade alltifrån ljusa, solbelysta ängar och skogsdungar till skimrande kust- eller insjölandskap i motljus eller i månsken. Wahlberg var i grunden naturalist, men hans måleri tog sig ofta ett lyriskt, på gränsen till svärmiskt uttryck. En förklaring kan vara hans sätt att applicera oljefärgen fläckvis med ett lätt och luftigt anslag. Vid ett nära betraktande framstår bildytan ofta som fylld av suddiga färgklickar, vilka först på litet avstånd ger den realistiska effekt som de franska impressionisterna eftersträvade och som Wahlberg beundrade så högt.
Alfred Wahlberg hyste en särskild förkärlek till att måla vatten: kuststräckor, floder, bäckar, åar eller insjöar förekommer i nästan alla hans målningar. I just detta verk har dock vattnet fått en ganska underordnad roll. Centralt i bilden skymtar ett litet sydsvenskt samhälle inbäddat i lummig grönska. Mitt bland bebyggelsen reser sig ett vitrappat kyrktorn av skånsk karaktär och nedanför det speglar sig grönskan och byggnaderna i förgrundens blåskimrande vatten. Allra längs fram i bildplanet syns en upptrampad stig längs vattnet och en brygga vid vilken en liten eka förtöjts. Konstnären har haft sin utgångspunkt precis framför bryggan, men det är svårt att avgöra huruvida vattnet som skiljer honom från huvudmotivet är en insjö, en å eller en liten vik som skär in från havet just där. Kyrktornet har påtagliga likheter med Torekovs kyrka, men om det verkligen är den som avbildats torde vattnet vi ser vara en liten, liten inbuktning av Kattegatt alldeles vid inloppet till Skälderviken, och motivet måste ha målats ur en vinkel som är svår att identifiera idag.
Målningens originaltitel är inte känd, men nutida konstvetare har identifierat landskapet som skånskt. Man vet också att Wahlberg gärna vistades på Bjärehalvön under 1880-talet. Vid minst tre tillfällen (1880, 1885 och 1889) ställde han bland annat ut motiv från Hallands Väderö, som ligger strax utanför Torekov och som följaktligen bäst kan nås därifrån. Men han målade också en hel del på andra håll i Skåne, exempelvis i Kullabygden (Mölle, Arild) och (från omkring 1900) Falsterbo, så motivet till vår finstämda Skånskt sommarlandskap kan givetvis också vara hämtat någon annanstans i Sydsverige. (CEÖ)
Proveniens
Konstnären Mats Carlssons samling.