Sedan Pehr Hilleström 1776 engagerats som kunglig hovmålare hos den kulturintresserade Gustav III blev det naturligt att även scener ur scenkonstens värld introducerades i hans motivsfär. Hilleström har skildrat ett stort antal teater- och operaframträdanden från sin samtid, vanligen med samma minutiösa sinne för detaljer som han tidigare visat i sina interiör- och genremålningar. Genom Hilleströms måleri kan den teaterhistoriskt intresserade få en god uppfattning om hur 1700-talets skådespel gestaltade sig, såväl gällande scenografi, kostymer och rekvisita som avseende skådespelarnas gestik.
Gustav III:s vurm för scenkonsten begränsade sig inte enbart till att besöka teater- och opera-föreställningar. Med stort engagemang arrangerade han exempelvis påkostade karusellspel, som kunde pågå i flera dagar. Han stod också gärna själv på scenen (i ledande roller förstås) och han lät sätta upp ett flertal mer eller mindre egenhändigt skrivna teaterstycken, varav några tonsattes. Som utgångspunkt för sina dramer tog kungen gärna historiska personer, som han själv beundrade och/eller vars öde fascinerade honom. Ett gott exempel på det är Simon Grundel-Helmfelt, som är huvudperson i vårt drama och i den målning som behandlas här.
Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677) var son till borgmästaren i Stockholm Jacob Grundell. Han tog värvning och kämpade som svensk artilleriofficer vid Lennart Torstenssons sida i 30-åriga krigets slutfas. Senare gjorde han karriär vid Karl XI:s hov, och 1674 upphöjdes han av denne till friherre med namnet Helmfelt. Efter många bedrifter stupade Helmfelt i slaget vid Landskrona 1677 och begravdes året därpå i Storkyrkan i Stockholm. Enligt Gustav III var Helmfelt en hjälte, och det skådespel han skapade om honom byggde på föreställningen att det var på grund av diverse tragiska omständigheter och missförstånd som Helmfelt förlorat kontakten med sin familj. Kulmen på det drama som kungen skrev inträffar när den förlorade sonen till slut återförenas med sin far och får dennes förlåtelse. Den historiska sanningen i berättelsen var dock troligtvis en smula friserad. Enligt andra källor hade borgmästare Grundels son på grund av en del oegentligheter måst fly landet och byta namn. (Winqvist/Kruse, s 37). Att han senare blev framgångsrik i krigen på tysk mark och adlades finns det däremot ingen anledning att betvivla.
Gustav III:s drama Helmfelt hade sitt uruppförande på Ulriksdals (enligt andra källor Gripsholms) slottsteater i januari 1783 med skådespelare hämtade från kungens hov. Under de närmast påföljande åren arbetade Pehr Hilleström med att skildra scener ur skådespelet. 1785 målade han en snarlik version av samma scen som visas här. Den hängde ursprungligen på Gripsholms slott och införlivades 1866 i Nationalmuseums samlingar (NMGrh 276). Om den målningen har Hilleströms samtida levnadstecknare, arkivforskaren Sigfrid Gahm Persson, skrivit:
”Denna tavla gör herr Kungl. Hovmålaren Hilleström mycken heder ty den blir icke allenast välgjord utan och dt som är dygden och det förnämsta i alla sådana målningar, att alla passioner äro här på det livligaste uttryckta, så att man tydligt igenkänner faderns häpenhet vid det att sonen sig upptäcker …” (Winqvist/Kruse, s 24).
Den episod i handlingen som Hilleström återger i åtminstone fyra av de sju målningarna (inklusive vår) är själva slutscenen, vilken hämtats från akt 5, scen 4. Här skildras hur Helmfelt knäfaller framför sin far, som efter att inte ha sett sin son på 17 år drabbas av en våldsam sinnesrörelse. Bådas gester är som alltid i den gustavianska teatertraditionen starkt överdrivna, men med tanke på 1700-talsscenernas begränsade belysningsmöjligheter var det säkert nödvändigt för att publiken skulle kunna hänga med i handlingen.
I Hilleströms egenhändiga förteckning över sitt livsverk, upprättad 1810, upptas inte mindre än sju målningar med motiv ur Helmfelt (nr 415, 425, 482, 516, 543, 549 samt 594). Två av dem tillhör idag Nationalmuseum och kallas där Gustaf Mauritz Armfelt och Johan de Besche efter namnen på de två skådespelarna. Då den ena av NM-målningarna visades på deras utställning Pehr Hilleström 1979 katalogiserades den som ett rollporträtt och man kan där, till skillnad från vår version av motivet, tydligt känna igen den vackre unge Armfelts drag i den knäböjande figuren. En icke närmare beskriven Scen ur ”Helmfelt eller Den återfundne sonen” drama af Gustaf III visades på Liljevalchs 1929 och tillhörde då, enligt den tillhörande katalogen, Kungl. Teatern i Stockholm. En annan, privatägd version av motivet, är mer lik vår aktuella målning. Om Hilleström målade vad han såg, får vi utgå ifrån att rollbesättningen inte alltid var densamma. Helmfelt uppfördes även på Bollhusteatern i Stockholm 1788 och möjligen är det den uppsättningen som återspeglas här.
Intressant nog benämns det aktuella skådespelet av Hilleström själv i hans egen verkförteckning omväxlande som ”operan Helmfeldt” och enbart ”Helmfeldt”. Då stycket enligt dagens vetande aldrig tonsattes, torde det riktigaste vara att kalla det för drama. Men tittar man noga på de olika versionerna av motivet ser man att i två av dem (varav vår målning är den ena) har konstnären avbildat pukor och trumpeter, som inte finns i Nationalmuseums målningar. Kanske var det så att skådespelet hade (eller senare fick) vissa musikaliska inslag trots allt, vilket skulle kunna förklara varför Hilleström ibland talade om ”opera”. (CEÖ)
Proveniens
Generalkonsul Josef Sachs (1872-1949). J. Sachs var en framstående affärsman och filantrop. Han grundade bland annat varuhuset NK och donerade medel till uppförandet av Sachsska barnsjukhuset i Stockholm.
Utställd
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, Gustavianskt skildrat av Pehr Hilleström, 1929, kat nr 324.
Litteratur
Gerda Cederblom, Pehr Hilleström som kulturskildrare, Stockholm 1927, konstnärens egenhändiga verkförteckning från år 1810 (i avskrift hos Cederblom, del I) upptar sju målningar med motiv ur ”operan Helmfeldt” (415, 425, 516 och 594) resp ”Helmfeldt” (482, 543 och 549);
Liljevalchs utställningskatalog nr 78, Gustavianskt skildrat av Pehr Hilleström, Stockholm 1929, omnämnd i verkförteckningen på s 51 som kat nr 324 samt avbildad i svartvitt i planschdelen;
Beijer, A. och Hilleström, G; Gustaviansk teater skildrad av Pehr Hilleström, Malmö 1947, motivet omnämnt på s 62. Jämför även illustrationen på s 63.
Margareta Winqvist och Hans Kruse (red), Pehr Hilleström, NM Stockholm 1979, motivet omnämnt på s 23-24.
För jämförelse:
(1) , (2) , (3)
(1) Gustaf Mauritz Armfelt och Johan de Besche (NMGrh 276)
(2) Gustaf Mauritz Armfelt och Johan de Besche (NMGrh 277)
(3) Scen ur Helmfelt (privat ägo)
