Gustaf Fjæstad var det frusna landskapets skildrare och den svenska vinterns uttolkare framför andra. Som en av de ledande svenska målarna vid förra sekelskiftet var han i sin samtid hyllad för sina virtuosa vinterscener föreställande de snöbundna skogarna och de pittoreska, frusna sjöarna i Värmland. Fjæstads dragning till landskapsmåleriet hängde samman med ett stort intresse för natur och friluftsliv. Vinter och kyla avskräckte honom inte på något sätt från att vistas utomhus. I sin ungdom var han en firad skridskoåkare och hans fascination för snö, iskristaller och rimfrost kom att bestå genom hela hans liv och konstnärsgärning. Fjæstad fick sitt genombrott med en rad snömotiv på Konstnärsförbundets utställning 1898 och förknippas sedan dess med skildringar av det svenska snölandskapet. Motiven hämtade han huvudsakligen i Värmland där han blev en centralgestalt för en grupp konstnärer, bland andra Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och Bror Lindh, som samlades runt hans ateljé och person vid sjön Racken utanför Arvika och som konsthistorien har givit namnet Rackstadgruppen. Utöver måleriet hyste Fjæstad ett stort intresse för konsthantverk. Han formgav keramik, ritade möbler och arbetade periodvis även som fiolbyggare. 1898 gifte han sig med konstnären Maja Hallén. Paret kom att inleda ett nära samarbete där Maja vid sidan om sitt eget konstnärskap även vävde upp bonader och andra textilier efter makens förlagor. Berömda exempel av dessa återfinns idag i Thielska galleriet i Stockholm och på Rackstadmuseet i Karlstad.

Ungefär samtidigt som målarna på det sena artonhundratalet blev uppfyllda av iakttagandet och återgivningen av ljusets effekt på landskapet såg vintersporten sin daning. Denna skulle vid sekelskiftet komma att avge impulser som även upptogs av såväl skrift- som bildkonsten, då i form av så kallad vitalism eller friluftsvitalism, en strömning med nietzscheansk klangbotten som betonade människan, solen och ödslig vildmark. Man ville komma bort från den materialism som man upplevde hotade bejakandet av det organiska livet. Vanliga motiv var målningar med nakna människor utomhus, där solljuset är tydligt markerat med dagrar och skuggor på kropp och landskap. Den unge Gustaf Fjæstad anammade tidens sportsliga ideal och blev en kavat skridsko- och skidåkare samt cyklist. Av de nordiska konstnärerna var han den främste att översätta denna nya aktivitetskänsla i solgnistrande snölandskap, och vad som framträder allra klarast i hans bilder från mitten av 1890-talet och framåt är en ny ljusvision i vilken en livstro ger sig till känna. Fjæstads bildrum bestod av ett närplan och ett mellanplan som han sedan fyllde med tunna fina konturer och små prickar för att efterlikna snö- och iskristaller. Den tjocka snön framkallade runda former, liksom plastiskt välvda och utplånande alla enskildheter. Ur dessa naturens mönsterrapporter framställde han ett självständigt och övertygande måleri som saknar motstycke i svensk konsthistoria. 

Gustaf Fjæstads hymner till rimfrosten framträdde kring sekelskiftet. En begynnelsepunkt var Rimfrost på is (1900), som köptes av Ernest Thiel och som idag är ett glansnummer i Thielska galleriets samling. Det var just målningar av denna kompositionstyp, snarast ett slags formel, som Fjæstad skulle komma att bygga sin framgång på och som han återkommande skulle utföra under sin fortsatta karriär. Denna bildidé innehöll nästan alltid en öppen scen med en frusen sjö flankerad av snötyngda grenar vid strandbrynet där isen återkastar himlens färger eller är smyckad med små blommor av rimfrost och den litet randiga effekt som kan uppstå på isen. Ytan betonades med sammanhållna färgfält och ett linjespel som för tankarna till jugendstilen. Samtliga dessa beståndsdelar återfinns i den emblematiska Rimfrost på isen i vinterlandskap, som är en närmast docerande uppvisning av iskristallens mästare. Målningen har en tilldragande komposition som inbjuder betraktaren att med ögat vandra i den gnistrande vinterscenen, där sirliga former framhäver grenverket som gnistrar i kylan av det frusna vattnets olika beskaffenhet. I ett brev till hustrun Maja beskriver Gustaf Fjæstad sin begeistring inför snölandskapet en vinterdag: ”snön ligger så vackert på marken och Herre Gud så vacker skogen är” och på ett annat ställe: ”det skapas färger här af lokala omständigheter så tjusande och egendomliga att man tror ens ögon förändrat sig” (Agneta Fjæstad Nordmark, Fjæstads konst, 1999, s 164). Citaten avslöjar den häftiga dragning årstiden utövade på honom. Så som förtrollad av kung Bores framfart i landskapet måste han ha varit ivrig att översätta sina intryck till duk.

Gustaf Fjæstad influerade många generationer av konstnärer både i Europa och Nordamerika. I Kanada påverkade han och andra skandinaviska konstnärer, däribland Helmer Osslund, den visionära, kanadensiska konstnärssammanslutningen Group of Seven som anses vara en av de mest inflytelserika rörelserna i kanadensisk konsthistoria. Med sin konst omdefinierade de inte bara uppfattningen av det kanadensiska landskapet utan också vad som var lämpliga ämnen för föreställande konst. Gruppen beundrade de skandinaviska konstnärernas förening mellan en medvetenhet om filosofiska sanningsfrågor och en stark känsla för dekorativ formverkan. Motiven uppvisade dessutom, möjligen tack vare den klimatmässiga likheten regionerna emellan, en påfallande likhet med tydlig inspiration från skandinaver som Gustaf Fjæstad. Det är inte svårt att förstå denna beundran när man betraktar Rimfrost på isen i vinterlandskap. Här förmedlar Fjæstad den stilla vinterdagens poesi i en lyckad syntes av realism, idealism, naturkänsla, existenstiellt djup och begrundande i en synnerligen imponerande målning. (ME)

Proveniens
Privat samling, Lettland, (förvärvad från nedannämnda utställning 1928);
Privat kanadensisk samling, Ontario;
Privat svensk samling. 

Utställd
Svenska konstutställningen, Lettlands nationella konstmuseum, Riga, Lettland, 1928, kat nr 29.

Litteratur
Agneta Fjæstad Nordmark, Fjæstads konst, Fjäderstad, Arvika, 1999.