Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna.
Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor och äventyrsberättelser, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok, med 36 färgreproduktioner ur Högfeldts egen fria bildproduktion och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.
När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Exempelvis inleder han avsnittet ”Det är roligt att rita gubbar” med orden: ”Jag har alltid tyckt om att rita gubbar. Det bereder mig en egentligen obegriplig tillfredsställelse.” (s 17). Men vare sig hans ”gubbar” är lustiga eller allvarliga, och oavsett bildens humoristiska eller sagobetonade innehåll, är det alltid en djupt mänsklig känsla, som söker sitt uttryck i hans gestaltningar. Även om Högfeldts människosyn var allt annat än enfaldig så präglas de flesta av hans bilder av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts intuitiv uppfattning om världen, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.
Humorn i Robert Högfeldts akvareller är inte alltid uppenbar – ibland döljer sig det humoristiska i motivets tvetydighet. Poeten är ett utmärkt exempel på detta. För det är inte helt lätt att tolka ansiktsuttrycket hos den sportklädda unga damen som tagit en paus under sin utflykt till naturen. Där sitter hon i godan ro och mumsar på sin medhavda matsäck när hon plötsligt överöses av känslosvallande tirader från ynglingen i hennes sällskap. Man kan ju undra vad det är han proklamerar med sådant patos? Är det möjligen en kärleksförklaring eller rentav ett frieri? Eller en hyllningsdikt till våren, som just kommit? Eller kanske en egenkomponerad sång? Oavsett vilket så tycks damen ifråga inte bli särskilt road eller ens förvånad över det som sker. Hennes minspel förmedlar snarare en reaktion av typen: ”åh nej, nu börjar han igen!” (CEÖ)