När Axel Nilsson 1920 införlivades i intimistgruppen på Smedsudden var såren efter första världskriget fortfarande märkbara i Europa och reseströmmarna till kontinenten hade ännu inte kommit i gång på allvar. Men en bit in på decenniet hade reslusten och längtan ut i världen vuxit sig så stark även hos Nilsson att han inte längre kunde bärga sig. I mars 1922 kunde han, tack vare ett stipendium, tillsammans med Fritiof Schüldt äntligen påbörja en längre resa, som gick via Tyskland till Italien, där han kom att stanna ända fram till 1924. Det italienska landskapet, kulturen och folklivet gjorde starkt intryck på honom. Han besökte bland annat flera orter i Toscana, Neapel, Sicilien och Rom med omnejd, och överallt målade han.
Anticoli Corrado är en medeltida by belägen på en av kullarna strax öster om Rom. Där uppehöll sig Axel Nilsson under en längre tid, närmare åtta månader, 1923. Den charmiga lilla orten med sina bastanta, grå stenhus och pittoreska små torg tilltalade inte bara honom, utan också flera av hans konstnärskamrater från tiden på Smedsudden. Hilding Linnqvist berättar i ett brev till konsthandlaren Gösta Olson i mitten av maj 1923: ”Jag har nu farit till Anticoli på 14 dagar. Här bor Nilsson, Börje och Schüldt. Det arbetas!” (Elvin 1970, s 76).
Trots årtalet 1925 på pannåns baksida listar Linnqvist Torgbild, Anticoli under arbeten utförda 1923 i sin monografi om vännen Axel Nilsson, och möjligen är den ett av de arbeten som han syftade på i brevcitatet ovan. Målningen är full av liv och rörelse. Här syns barn och vuxna, djur och människor som utför sina dagliga sysslor. De leker, vilar, driver boskap eller tar sig på annat sätt fram över torget, med eller utan bördor. Axel Nilsson måste ha uppfattat Anticolis invånare som ett mycket aktivt folk – åtminstone är hans skildring av deras stad raka motsatsen till föreställningen om sömniga sydländska piazzor i ständig söndagssiesta. Platsen inspirerade honom till fler
målningar, bland annat den litet större (42 x 60 cm) Torget i Anticoli, som tidigare tillhört Henning Trone-Holst i Djursholm. Jämfört med vår Torgbild, Anticoli är den målningen dock inte alls lika myllrande; endast ett fåtal människor rör sig över torget. Själv skall Axel Nilsson långt senare i livet ha yttrat: Som Anticoli tedde sig då, kunde det varit en motivvärld under hela en målares livstid.” (Ibid, s 78).
Axel Elvin, som författat den hittills mest omfattande monografin om Axel Nilsson, var uppenbarligen mycket imponerad av Torgbild, Anticoli. Han ansåg den vara ett fascinerande verk och skrev bland annat följande:
”Det är något speciellt med en konstnär som när han utför sin mest figurrika och komplicerade sak går ner i formatet ett extra steg och ändock gör bilden monumental och varje figur fylld av liv och individualitet.” (Ibid, s 84-85).
Elvin återger även ett stycke ur ett stipendiatbrev som Nilsson skrev från Rom på nyårsaftonen 1923, efter att han på senhösten lämnat Anticoli. Stycket (s 77-78) utgör en lång, detaljerad och synnerligen målande beskrivning av hur han upplevde folkmyllret på det lilla torget och rekommenderas varmt för vidare läsning. (CEÖ)
Proveniens
Svensk-Franska konstgalleriet, Stockholm;
Gertrud Rydbeck-Olsson (förvärvad från ovanstående 1933);
Doktor Philip Sandblom, Örebro (omkr 1935);
Grace och Philip Sandblom, Lund (omkr 1960);
Annan privat samling.
Utställd
Kungl. Konstakademien, Stockholm, Axel Nilsson, SAK 1960, kat nr 29.
Litteratur
Hilding Linnqvist, Axel Nilsson, Stockholm 1935, omnämnd i texten, s 13, listad i verkförteckningen under år 1923, s 26 samt avbildad i svartvitt i planschdelen;
Axel Elvin, Axel Nilsson, Stockholm 1970, omnämnd i texten på s 76 och 84-84 samt avbildad i svartvitt, s 77. Jämför även Torget i Anticoli, 1923, avbildad i svartvitt på s 83.