Bortsett från några landskapsmålningar från Fiesole kring sekelskiftet samt från sjön Hiidenvesi utförda några år tidigare när hon fortfarande bodde i Finland, är Schjerfbecks produktion av landskapsmotiv på 1940-talet sparsam. 1944 gick hon till slut med på sin konsthandlare Gösta Stenmans envisa erbjudande om att hon skulle flytta till Sverige. Den 22 februari flög Schjerfbeck till Stockholm och bosatte sig på Saltsjöbadens badhotell. Där målade hon över tjugo självporträtt i dialog med den annalkande döden, hotellpersonalen, nytolkningar av hennes tidigaste verk och landskapet utanför fönstret.
Schjerfbeck tillbringade sina två sista år i Saltsjöbaden, där några av hennes märkligaste och samtidigt mest suggestiva självporträtt, där ansiktsdragen är nästintill utplånade, blev till. Ett par decennier tidigare, 1902, hade hon känt ett behov av att fördjupa sig i sin egen konst. Därför drog hon sig tillbaka till den avlägsna finska landsbygden, där hon bodde med sin mor och ägnade mycket av sin tid åt att observera, läsa och begrunda. Denna självisolering föranledde hennes särpräglade praktik av att utföra flera olika versioner och varianter av tidigare verk och kompositioner. Så är fallet i många av Schjerfbecks senare verk, särskilt de som hör till hennes två sista år i Saltsjöbaden. I det aktuella verket har man dock att göra med ett mer originellt ämne vad hennes sena konstnärskap beträffar, nämligen ett motiv målat på plats i Saltsjöbaden. Det finns två verk som skildrar just denna vy över Saltsjöbadens hamn, det andra är en näst intill identisk akvarell med liknande mått och med samma titel.
Helene Schjerfbecks sinne var ett allvarligt sådant och med en inneboende andlighet som var djupgående. Det märks inte minst i stillheten i hennes bilder, en stillhet som i allra högsta grad präglar Morgon i hamnen, Saltsjöbaden. Med de nästan upplösta linjerna och de tunna konturerna framträder en helt fridfull gryningsscen i Saltsjöbadens hamn, där vattnet ligger lugnt och speglar segelbåtarnas master i det gulaktiga vattnet. Längre bort reser sig låga bergsformationer mot horisonten och i förgrunden löper ett kantigt och formlöst fält som skymmer sikten nedanför. Scenen har en neutral kvalitet, vilket gör att betraktaren kan engagera sig fullt ut i de måleriska värdena utan att bli distraherad av berättande eller anekdotiska element. Verkets rumsliga sammansättning etablerar vidare det förtydligande och den förenkling som kännetecknar Schjerfbecks spatiala uppfattning, där hon genom att undertrycka den tredimensionella illusionen förstärker de tämligen dämpade färgernas egen karaktär och effekt. Hennes skicklighet är uppenbar i förmågan att använda dessa tempererade nyanser för att skildra en morgonscen, där ett svagt, gyllene ljus stiger upp från vattnet mot horisonten. Den kompositoriska uppdelningen av förgrund, mellanplan och bakgrund bildar en harmonisk förmedling av utsikten. Man anar att Helene Schjerfbecks ensamhet föranledde henne att söka det väsentliga i livet med ett koncentrerat inträngande i tankens djup, där den överordnade förnimmelsen i Morgon i hamnen, Saltsjöbaden förmedlar ett budskap om ljus och rymd förädlat genom det reducerade uttryck som är hennes adelsmärke. (ME)
Proveniens
Professor Gottfrid Boon (1886–1981), Stockholm. Boon var en svensk musikpedagog och konstsamlare med ett särskilt intresse för tidig europeisk modernism. Hans omfattande konstsamling innehöll verk av Henri Matisse, Pablo Picasso och inte mindre än sex målningar av Helene Schjerfbeck;
Privat svensk samling.
Literatur
-
Ahtela (pseudonym för Einar Reuter), Helena Schjerfbeck, Stockholm, 1953, s
- 371, kat nr 976.
För jämförelse:
Morgon i hamnen, akvarell och blyerts på papper, 33 x 41 cm, 1944.
Privat samling, Helsingfors.
