Roland Svenssons konstnärskap förknippas i hög grad med motiv från Stockholms skärgård. I hans fascination för övärldens landskap, geologi, natur och innevånare finner vi släktskap med konstnärliga föregångare som Albert Engström, Rickard Lindström och, inte minst, den av honom själv så högt beundrade vännen och kollegan Axel Sjöberg. Svensson behöll genom hela sitt liv en naturalistisk grundsyn och kände aldrig något behov av att följa modernisternas ambitioner att bryta med traditionen. För honom hade tradition i sig ett egenvärde, i synnerhet den tradition som förmedlades och upprätthölls av skärgårdens bofasta befolkning.
Som konstnärligt medium använde sig Roland Svensson gärna av pastellkritor och akvarellfärg med varierande grad av opacitet. Mindre ofta målade han i olja, men oljemålningar förekommer förstås också, både i stort format och i form av mindre studier utförda direkt inför motivet. Han arbetade också i stor utsträckning med tecknade illustrationer och olika grafiska tekniker, framför allt litografi. Genom dessa kom hans bilder från 1940-talet och framåt att spridas i vida kretsar, vilket bidrog till hans stora popularitet.
Till Roland Svenssons favoriserade platser i stockholmsarkipelagen hörde Möja, Tornö, Gillöga, Stora och Lilla Nassa med flera ögrupper i mellersta och yttersta havsbandet. Byn Ramsboda på Möja var under 1930- och 40-talen hans fasta sommarbas och utgångspunkt för många ihärdiga seglatser. Från 1949 flyttades ”basen” till Stora Tornö, nordost om Möjalandet, där han hyrde in sig i en enkel stuga och med tiden även byggde sig en egen ateljé och bastu.
Utgångspunkten för denna målning, Mastskäret, tillhör ögruppen Stora Nassa, som förr vanligen kallades Storskärgården. Detta kluster av mindre öar, kobbar och skär är beläget strax öster om Möja och bildar tillsammans med grannen Lilla Nassa det som idag kallas Nassa skärgård. Under medeltiden var båda ögrupperna kronohamnar för fiske och folk bodde där tillfälligt under strömmingssäsongen. Först på 1700-talet fick den största ön, Stora Bonden, fast befolkning. Som mest bodde där sex familjer. De livnärde sig huvudsakligen på fiske och sjöfågeljakt, men höll sig också med kor och får som kunde beta på grannöarna. Den siste bofaste bonden – Anders Österberg eller ”Antegubben” som han kallades – var kvar ända till 1915, då han och hans familj lämnade ön för att de fyra barnen skulle få gå i skola.
Idag ägs och förvaltas Storskärgården av E. och R. Nathansons familjestiftelse Stora Nassa som naturreservat. Skyddsstatusen innebär att det råder landstigningsförbud på flera av öarna under stora delar av året, då drygt tjugo olika kustfågelarter – bland annat ejder, svärta, vigg och storskrake – häckar där. Men även utan landstigningsförbud vore det svårt att lägga till vid vissa av öarna, som Mastskäret, vars branta klippväggar i Roland Svenssons tolkning tornar upp sig likt breda fästningsmurar. För seglare har den bitvis ganska höga och branta Storskärgården fördelen att kunna erbjuda bra skydd att kura bakom när det blåser hårt i det yttersta havsbandet. Men den trolska nocturne som Svensson målar upp här ger knappast associationer till ruskiga höststormar. Här ligger vattnet nedanför klippbranten blankt som en spegel. Det är kav lugnt och på havsytan reflekteras nymånens svaga sken som ett silvervitt skimmer i den ljusa sommarnatten. (CEÖ)