Oskar Bergman växte upp under enkla förhållanden på Östermalm i Stockholm och började tidigt arbeta som springpojke för att bidra till familjens försörjning. Han kom så småningom in vid Tekniska skolan, samtidigt som han gick kvällskurser i teckning. Trots detta var han till största delen autodidakt som konstnär. Under sina besök på Nationalmuseum på fritiden drogs han särskilt till de romantiska landskapsmålarna, såsom Marcus Larson och Edvard Bergh. Det var där han insåg att hans styrka låg i att återge naturens minsta detaljer. Med tiden fick han en viktig mecenat i bankiren Ernest Thiel, som köpte flera av hans tidiga verk och uppmuntrade honom att tro på sitt konstnärskap. Oskar Bergman fick sitt första stora offentliga erkännande 1915, då han belönades med en guldmedalj vid den internationella konstutställningen i San Francisco. Hans motiv hämtades från en rad olika platser, såsom Stockholms skärgård, Djurgården, Saltsjöbaden, Skåne, Visby och Gotlands kust. Människor förekommer sällan i hans verk. I stället fokuserade han på att skildra skogar, enskilda träd, vägar, fält och vatten i olika årstider, liksom vilda blommor och pittoreska stadsmotiv.
Samtida betraktare uppfattade ofta Oskar Bergmans måleri som egensinnigt, särskilt i kontrast till tidens rådande ideal, där det abstrakta och icke-föreställande dominerade. Bergman höll konsekvent fast vid naturmotivet. Samtidigt var han inte opåverkad av de konstnärliga strömningarna i sin samtid. I början av sin karriär, kring sekelskiftet 1900, influerades han starkt av japanska träsnitt, den internationella symbolismen och den tidiga renässansens konst. Han fann också inspiration i samtidens konstnärer såsom Axel Sjöberg, särskilt dennes skärgårdsskildringar, och Gustaf Fjæstads vinterlandskap. Till skillnad från romantikens dramatiska och känsloladdade landskap är Bergmans naturskildringar präglade av återhållsamhet och stillhet. De är intima i formatet men rika på detaljer. Samtidigt rymmer de en säregen, sagolik stämning, där det fascinerande ligger i skiftningen mellan olika tillstånd. Trots de återkommande motiven finns det ofta något undanglidande i deras exakta innebörd, vilket bidrar till verkens suggestiva karaktär.
Var Oskar Bergman fann motivet till Landskap med björkar är inte känt, men målningen fångar tveklöst den sinnesstämning som är karakteristisk för Stockholms skärgård. Han tillbringade tid på ön Runmarö, där verket Blommande äng (1917, Thielska Galleriet) utgör ett framstående exempel. Han målade även motiv från omgivande öar och från Djurgården i centrala Stockholm. Oavsett varifrån motivet hämtats utgör Landskap med björkar en emblematisk återgivning av skärgården i tidig vår. Ljungen bär ännu sin mörkt brunlila ton, björkarna står kala, lövverket har fallit, och löftet om vårens blomning synes fortfarande avlägset. Med sin karakteristiska stil lyckas Bergman förmedla en känsla av återhållsamhet och ro i kompositionen. Tillsammans med björkarnas hieratiska former, de mörkgröna tallkronorna, det silvergrå vattnets dämpade klang och det nästan romantiska ljuset rymmer målningen en känslomässig laddning som närmar sig det flyktiga, sköna minnet. Samtidigt uppvisar målningen drag av en dekorativ symbolism, där det specifika och idylliska naturutsnittet blir det enda föremålet för konstnärens blick. Kanske sökte han i detta ett komplement till sin egen sargade livserfarenhet. Bergmans förmåga att fånga idyllens skiftande stämningar var remarkabel, även när det rörde sig om en kylig, grå vårdag. Konstnären Otto G. Carlsund beskrev i 1940-talets Sverige Bergmans konst med följande ord: ”Det finns en underbar ro i de anspråkslösa skapelserna, som bildar en nödvändig och länge efterlängtad kontrast till en värld, där friden för länge sedan förjagats. Man söker i konsten det man ej finner i livet.”