Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna.
Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok med 36 färgreproduktioner av Högfeldt och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.
När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Hans människosyn var allt annat än enfaldig, men de flesta av hans bilder präglas ändå av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts intuitiv uppfattning om världen och dess invånare, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.
I Högfeldts bilder möts inte bara olika fantasivärldar – ibland finns där rent halsbrytande hopblandningar av sagor och myter, fabler, historiska personer och bibliska gestalter. Just en sådan osannolik krock uppstår i akvarellen Lucia. Här ligger räven och haren (som känns igen från Högfeldts bok Djur och odjur och som även har vissa likheter med marsharen från Alice i Underlandet och räven i Aisopos fabler) myspysigt nerbäddade under snötäcket medan de uppvaktas med rykande varm glögg av en troll-lik Lucia från Syrakusa, som i nordisk tappning med ljus i håret kommer skridandes genom skogen. Hur i hela friden låter sig en sådan bild beskrivas? Ordet ”eklektisk” räcker inte för att ringa in en så fullständigt hämningslös fabuleringsförmåga som Robert Högfeldts. Men om man står förbryllad inför motivkrocken i denna bild så råder åtminstone ingen tvekan om dess budskap. För vem gillar inte Lucia? Och vem skulle inte bli förtjust över att bli serverad varm dryck på sängen en iskall vinterdag? (CEÖ)
Litteratur
Jämför: Robert Högfeldt, Djur och odjur, Stockholm 1942, illustration till dikten Det oskäliga djuret och Homo Sapiens, avbildad i färg på s 9.