Sedan Inge Schiöler 1960 bosatt sig permanent i den lilla stuga på Sydkoster som hans systrar skaffat åt honom några år tidigare inleddes en ny och betydligt lugnare fas i hans liv. Det var som om han landat i tillvaron och kunde slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. För hans konstnärskap betydde det att han att han inte behövde ha lika bråttom längre när han målade – de gamla favoritmotiven fanns ju kvar runt husknuten hela tiden och blev han inte nöjd med sin återgivning av dem kunde han alltid göra en ny version nästa dag. Detta betyder dock inte att han nödvändigtvis arbetade långsammare. Under 1960-talet ökade hans produktion markant och ibland kunde han slutföra flera målningar samma dag. Många av dem vittnar också om en enorm iver att upptäcka nya motiv. Det måste inte längre finnas hav med i bilderna. Schiöler gjorde nu gärna utfärder inåt ön, där han målade hus, ängar, blommande träd och dungar.
På 1960-talet försvann svärtan alltmer ur Schiölers bilder för att ersättas av en gladare, klarare kolorit. Han målade alltid utomhus, gärna direkt på marken eller med ett provisoriskt brädstaffli, och i ryggsäcken som han alltid medförde på sina målarturer fanns fällstol, färgtuber och långa, runda penslar. Dukarna blev oftast ganska små, eftersom han måste kunna bära dem med sig tillbaka i vått tillstånd efter dagens slut, men undantag förekom förstås. Vid denna tid undvek han helst att tunna ut färgen med terpentin. Han tyckte om konsistensen och glansen i den outspädda färgen och blandade den direkt på duken utan att först ha använt en palett.
Inge Schiölers sista fyra-fem år torde ha tillhört hans allra lyckligaste, såväl privat som karriärmässigt. Under den perioden fick han för första gången i sitt liv uppleva besvarad kärlek från en kvinna. Sommaren 1967 träffade han av en slump en kvinna från Stockholm, Ann Dikman, och ett halvår senare var de förlovade. Året därpå fick han åtnjuta sin största yrkesmässiga triumf. Då visade Konstnärshuset i Stockholm 70 av hans oljemålningar i en stor separatutställning. Kritiken var lysande och allt som var till salu såldes.
Det är mot den ovan beskrivna kontexten man får betrakta Löväng från 1969. Den stora målningen fullkomligt exploderar av livslust och målarglädje. Det är som om Schiölers kärlek, såväl den jordiska som den till färgen, helt och hållet har frigjort honom från alla förväntningar på hur ett motiv ska framställas. I Löväng förmedlar Schiöler sin upplevelse av det specifika naturutsnitt han har framför sig på ett sätt som närmast för tankarna till den abstrakta expressionismen. Man kan tydligt urskilja två träd som avtecknar sig mot en klarblå, molnfri himmel, men det täta buskaget i förgrunden är ett enda vibrerande flimmer av löv och annan växtlighet, som i olika grad börjat anta höstens skiftande toner av gult, brunt och orangerött. (CEÖ)
Proveniens
Arkitekt Gunnar Werner (1931-2021), Göteborg (inköpt på utställningen i GKM 1972);
därefter i arv till senaste privata ägare.
Utställd
Göteborgs Konstmuseum, Inge Schiöler: 1908-1971, 6 maj-27 augusti 1972, kat nr 401.
Litteratur
Jämför: Nils Ryndel, Inge Schiöler, Uddevalla 1972, Lövglitter, Koster, 1966, avbildad i svartvitt på s 159.