Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna.
Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor och äventyrsberättelser, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok, med 36 färgreproduktioner ur Högfeldts egen fria bildproduktion och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.
När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Exempelvis inleder han avsnittet ”Det är roligt att rita gubbar” med orden: ”Jag har alltid tyckt om att rita gubbar. Det bereder mig en egentligen obegriplig tillfredsställelse.” (s 17). Men vare sig hans ”gubbar” är lustiga eller allvarliga, och oavsett bildens humoristiska eller sagobetonade innehåll, är det alltid en djupt mänsklig känsla, som söker sitt uttryck i hans gestaltningar. Även om Högfeldts människosyn var allt annat än enfaldig så präglas de flesta av hans bilder av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts intuitiv uppfattning om världen, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.
Koketta damer och deras aningslösa beundrare var tacksamma karaktärer för Robert Högfeldt att studera och i viss mån karikera i sin konst. Men denna akvarell, Koketten, handlar kanske inte så mycket om koketterier och överdriven fåfänga som om spänd och glädjefylld förväntan. Både den söta unga damen, som sitter framför spegeln och piffar till sin redan överdådigt eleganta uppenbarelse med en röd blomma i håret och hennes likaledes uppklädde kavaljer ser oerhört förväntansfulla ut inför kvällens stundande fröjder. Vi får utgå ifrån att de är på väg ut någonstans, kanske till en danslokal, en finare restaurang eller en privat tillställning. Deras oförställda glädje och barnsliga förtjusning smittar lätt av sig på betraktaren. Därför är det nog många som, trots kokettens behagsjuka dragning till sin egen spegelbild och kavaljerens godtroget bortkollrade uppsyn, inte kan låta bli att tycka att båda två är helt förtjusande. (CEÖ)
Utställd
Åmells temautställning Robert Högfeldt, 2002, kat nr 14 (med titeln Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge).
Övrigt
Akvarellen reproducerades 1957 i en tysk almanacka under månaden februari med titeln Was lange währt wird endlich gut.