Bruno Liljefors tydliga inriktning mot djur och natur inleddes redan under hans studietid vid Konstakademien 1879-82. Till att börja med koncentrerade han sig på att återge djuren så anatomiskt korrekt som möjligt och han använde sig då ofta av uppstoppade djurmodeller. Det dröjde dock inte länge förrän hans intresse övergick i att studera hur de levande djuren interagerade med sin omgivning. Präglad av Charles Darwin och den svenske zoologen och forskaren Gustaf Kolthoffs texter och deras syn på samspelet mellan människa, djur och natur eftersträvade han att på ett så naturtroget sätt som möjligt återge djurens beteenden och rörelsemönster.
Rävar förekom tidigt i Liljefors verk, både som byte och som rovdjur. Den första målning han ställde ut offentligt föreställde just en räv. Det var så tidigt som 1881, medan han ännu var inskriven vid Akademien. På den tiden hade han litet problem med att få till rävpälsen trovärdigt. Då trädde studiekamraten Anders Zorn in till hans räddning. Liljefors har själv berättat hur Zorn, som redan då var en mästare i akvarellmåleri, visade honom hur en rävfäll rätt bör återges. Zorn smetade med tjock pensel ett rikligt lager med akvarellfärg på pappret, viftade litet med det i luften för att sedan visa resultatet för sin förbluffade kollega. Efter det var de båda konstnärerna vänner på riktigt och Liljefors kunde fortsätta att måla rävar.
Även hunden – i synnerhet hundraser med utpräglad jaktinstinkt – intar en särställning i Liljefors motivvärld. De hundar som avbildas i denna målning är av typen stövare. De hette Pang och Stella och ägdes av greve Adolf Patrik Hamilton, som 1889 instiftade Svenska Kennelklubben och som blev dess förste ordförande; en roll som han innehade fram till sin död. För att hedra honom beslöt Svenska Stövarklubben 1921 att uppkalla den specifika stövarras som Pang och Stella tillhörde för Hamiltonstövare.
I Stövare och räv i vinterlandskap ser vi Pang och Stella inbegripna i ett fascinerande jaktdrama. Liljefors har fångat ögonblicket då hundarna, uppeggade av vittringen på rävens fräna doft, precis hunnit ikapp bytet, som i detta läge är chanslöst. Liljefors går in för att skildra farten, intensiteten och dramatiken i skeendet och bemödar sig om att trovärdigt tolka och återge djurens rörelser. Genom att förskjuta händelseförloppet till målningens ena hörn istället för att koncentrera det till bildens centrum skapar Liljefors en tydlig diagonal riktning i kompositionen, vilket ytterligare förstärker bildens dynamik. Även den djärva beskärningen av motivet, där en av de tre hundarna blir liksom tvärt avklippt på mitten, gör att betraktaren får en starkare upplevelse av att jakten är på liv och död och att den sker här och nu. Men trots att motivet kan te sig en smula brutalt äger målningen också stora skönhetsvärden. Djurens karaktäristiska teckning framträder effektfullt mot vinterlandskapet och den snöklädda markens skiftande dagrar är vackert och känsligt återgivna.
En mindre, (44 x 102 cm), snarlik målning från 1891 finns avbildad med titeln Fyra jagande hundar i snö i Allan Ellenius bok Bruno Liljefors. Naturen som livsrum, där författaren påpekar att temat skulle komma att varieras under de följande decennierna. Göteborgs konstmuseum, som äger den målningen idag, kallar den Stövardrev; en titel som förtydligar att hundarna i det verket ännu inte nått fram till sitt byte. Betraktad i en sådan kontext kan Stövare och räv i vinterlandskap, om man så vill, uppfattas inte enbart som en variation på det givna temat, utan som en direkt fortsättning på en jaktberättelse som Bruno Liljefors påbörjade i museets målning året innan. (CEÖ)
Proveniens
Beatebergs säteri, Rimbo;
privat svensk samling.
Utställd
Konsthallen Jamtli, Östersund, Kontakt med naturen. Om jakt, Bruno Liljefors, Göran Löfwing och natursyn, 1 juni 2022 – 16 april 2023.
Litteratur
Jämför: Allan Ellenius, Bruno Liljefors. Naturen som livsrum, Stockholm 1996, Fyra jagande hundar i snö, 1891, (även kallad Stövardrev, GKM 2013-72), avbildad i färg s 64.