När Helmer Osslund vistades i natur som i sig själv inte bjöd på så stor dramatik kompenserade han gärna ”snällheten” i landskapet genom att måla dramatiska himlar. Framlidne Osslund-kännaren Nils-Göran Hökby, som Åmells många gånger tidigare anlitat som expert, skrev 1996 om en annan målning med karaktärsfulla molnformationer:
”Det finns i Osslunds produktion genom åren en mängd studier och målningar av himlar med molnformationer: sommarskyar, hotande åskmoln, åska och skyfall – en meteorolog skulle kunna skriva en avhandling om dem. Det är tänkbart att studieårens beundran för Turner och Constable lagt grunden till hans intresse, som emellertid låg i tiden och kan konstateras i en hel generation kring Konstnärsförbundet. Det som emellertid gör Osslunds molnstudier särskilt spännande är den snabba ögonblicksskildring av väderleksförändringarna som endast naturstudien och sällan ateljébilden kan återge.” (Åmells katalog nr 39, Helmer Osslund, Stockholm 1996, verk nr 30).
Hökbys konstaterande känns minst lika aktuellt för Sommardag, Ångermanland. Men det märkliga är att himlen i detta fall, trots att den är mörk och hotar att öppna sig vilken minut som helst, på grund av sin oemotståndliga skönhet inte känns det minsta skrämmande. Som ingen annan kunde Osslund visa att en sommardag inte behöver vara solig för att vara vacker.