Inge Schiöler var född och uppvuxen i Strömstad. Sin konstnärliga grundutbildning fick han på Valands i Göteborg vid mitten av 1920-talet som elev till Tor Bjurström. Efter att han avslutat sina studier där reste han till Stockholm för att skaffa kontakter och etablera sig som konstnär. Till att börja med tycktes allt gå bra i huvudstaden, men så drabbades han 1933 plötsligt av ett akut psykiskt sammanbrott. Hans familj återförde honom därför till Västkusten, där han under de följande 27 åren vårdades på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg. Där var han under lång tid helt oförmögen att arbeta konstnärligt, men successivt hittade han tillbaka till måleriet och under 1940-talet tillkom trots allt en hel del verk; mest blomsterstilleben och fönsterutsikter.
Åren omkring 1950 började en speciell motivtyp att dyka upp i Schiölers produktion. Det rör sig om små, närmast kvadratiska oljemålningar föreställande mötet mellan himmel och hav, åtskilt av en landremsa däremellan. I dessa dukar är det oftast havet som dominerar, men höjden på horisonten varierar, så det förekommer också att himlen tar överhanden. Ibland är det landremsan som tar störst plats, men tredelningen i himmel, jord och hav kvarstår som karaktäristik för motivtypen. Oavsett vilket element som dominerar bilden så fullkomligt vibrerar dessa målningar av liv. Med breda, korta penseldrag fyllda med kraft och energi och tjocka lager oblandad färg manar konstnären fram texturen på bergknallarnas skrovliga ytor, havsytans krusningar och – i förekommande fall – himlens molnformationer. Flera av dessa målningar bär titeln Blått vatten. I en version som Nils Ryndel daterat till 1955 dominerar vattnet, återgivet med en intensivt ultramarin färg. Om den målningen skriver Ryndel: ”Detta vatten är sannerligen blått, ett rikt nyanserat blått som ger både ytglittret och mörka djup.” (Ryndel 1972, s 113).
Vår målning Gula klippor vid hav (Blått vatten) lever också synnerligen väl upp till sin titel. Även här kan man tala om rikt nyanserade ultramarina toner, som i det aktuella fallet kontrasterar vackert mot de soldränkta, gyllengula klipporna och den syrenlila, molnfria himlen. Men till kompositionen påminner verket mer om två andra målningar på samma tema, vilka Ryndel anser vara utförda 1948: Gröna udden, som idag tillhör Statens museum för konst i Köpenhamn, och Kosterfjorden som ingår i Göteborgs konstmuseums samlingar. I de båda målningarna är vattenytan liksom här helt obruten i förgrunden och det blir uppenbart för betraktaren att motivet måste ha återgivits från en båt. När Schiöler målade längs Bohuskusten på 1950-talet var det ofta ifrån hans älskade båt Malolo, vilken han endast kunde utnyttja för dagsutflykter i närområdet under sina hett efterlängtade permissioner från mentalsjukhuset i Göteborg. Först sedan Schiölers systrar 1957 skaffat honom en liten stuga på Sydkoster och permissionerna successivt blev allt längre allteftersom han själv tillfrisknade kände han att han hade tid att stiga iland från båten för att utforska kustlandskapet på närmare håll. Med ledning av målningens perspektiv, men också av det faktum att den är odaterad av konstnären, förefaller det troligt att även Gula klippor vid hav (Blått vatten) är utförd på det tidiga 1950-talet. På den tiden var det ytterst ovanligt att Schiöler daterade sina verk. Först efter decenniets mitt började han på uppmaning av sina släktingar att mer konsekvent sätta ut årtal på sina målningar. (CEÖ)
Litteratur
Jämför: Nils Ryndel, Inge Schiöler, Uddevalla 1972, Kosterfjorden och Gröna udden, (båda 1948), avbildade i svartvitt på s 110-111.