När Anders Zorn i början av 1880-talet slog igenom som konstnär var det som akvarellist. Redan under sin studietid på Konstakademien i Stockholm hade han utvecklat sin akvarellteknik till perfektionism, och då han själv var mycket väl medveten om detta vågade han 1881 avsluta sin grundutbildning i förtid. Han begav sig till England, där han snabbt gjorde karriär som porträttör. Men med sig i bagaget hade han också en stor produktion av akvareller med svenska motiv, huvudsakligen från Dalarna. Under 1870-talet hade Zorn med stor inlevelse målat av dalfolket i deras vardagliga göromål, iklädda sina lokala dräkter. Detta skulle han komma att fortsätta med genom hela sitt liv, så småningom även i olja. Zorn var mycket stolt över sitt ursprung och även långt efter att han nått internationell berömmelse och själv fått erfarenhet av det mondäna livet på kontinenten såg han sig själv som alltigenom dalmas.
Moraflicka är ett mycket fint exempel på Zorns tidiga akvarellkonst. Möjligen är den utförd redan under 1870-talets andra hälft och kan i så fall hänföras till en svit av folklivsbilder som Zorn utförde under akademitiden med titlar som Rättvikskulla på åkern, Leksandskarl, Moraflicka med korg på armen osv. Den sistnämnda bilden avser ett likartat motiv i mindre storlek. Liksom de flesta konstnärer målade Zorn ibland flera versioner av sina egna kompositioner och med tanke på hans rika produktion får vi utgå ifrån att det verkliga antalet akvareller med liknande motiv är större än det som var känt av Boëthius på 1940-talet.
Kullan i denna akvarell, klädd i moradräkt och med en flätad spånkorg på armen, skänker en inblick i de miljöer Zorn kände så väl från sin uppväxt. Allmogeinteriörens väggar, sannolikt i husets finrum, är klädda med rikt bemålade tapeter. Den sortens finrum eldades endast vid speciella tillfällen, och när kullan stod modell var det uppenbarligen så kyligt att hon fått lov att behålla sin kasung (vinterjacka) på. Under kasungen skymtar vi hennes vackert broderade livstycke, men håret håller hon sedesamt dolt under en rutig huvudduk. Som alltid har Zorn arbetat med lätt och luftig pensel och han har valt en ganska dämpad färgskala. Ändå får bilden en fin lyster av det klara dagsljus som faller rätt in på flickans ansikte och kropp och får hela hennes gestalt att träda fram ur den dunkla bakgrunden. Man kan inte annat än beundra Zorns skicklighet i att återge ljuset, liksom hans förmåga att få den tunnflytande akvarellfärgen att på ett synnerligen taktilt sätt förmedla känslan hos material med vitt skilda egenskaper: fluffigheten i kasungens mjuka pälskanter, huvuddukens stela veck, strävheten hos spånkorgens slanor och sprödheten i papperstapeten på väggen. Denna förmåga är en bara en av förklaringarna till Zorns stora framgångar som akvarellist.
