Roland Svenssons konstnärskap förknippas i hög grad med motiv från Stockholms skärgård. I hans fascination för övärldens landskap, geologi, natur och innevånare finner vi släktskap med konstnärliga föregångare som Albert Engström, Rickard Lindström och, inte minst, den av honom själv så högt beundrade vännen och kollegan Axel Sjöberg. Svensson behöll genom hela sitt liv en naturalistisk grundsyn och kände aldrig något behov av att följa modernisternas ambitioner att bryta med traditionen. För honom hade tradition i sig ett egenvärde, i synnerhet den tradition som förmedlades och upprätthölls av skärgårdens bofasta befolkning.
Som konstnärligt medium använde sig Roland Svensson gärna av pastellkritor och akvarellfärg med varierande grad av opacitet. Mindre ofta målade han i olja, men oljemålningar förekommer förstås också, både i stort format och i form av mindre studier utförda direkt inför motivet. Han arbetade också i stor utsträckning med tecknade illustrationer och olika grafiska tekniker, framför allt litografi. Genom dessa kom hans bilder från 1940-talet och framåt att spridas i vida kretsar, vilket bidrog till hans stora popularitet.
Till Roland Svenssons favoriserade platser i stockholmsarkipelagen hörde Möja, Tornö, Gillöga, Stora och Lilla Nassa med flera ögrupper i mellersta och yttersta havsbandet. Byn Ramsboda på Möja var under 1930- och 40-talen hans fasta sommarbas och utgångspunkt för många ihärdiga seglatser. Från 1949 flyttades ”basen” till Stora Tornö, nordost om Möjalandet, där han hyrde in sig i en enkel stuga och med tiden även byggde sig en egen ateljé och bastu.
Till Gillöga kom Roland Svensson första gången 1934 i sällskap med skärkarlen John Andersson. Enligt författaren Ulf Sörensson, som 2010 utgav den hittills mest omfattande monografin om Svensson, var John Andersson den skärgårdsbo som stod konstnären allra närmast och den som lärt honom mest om skärgården i äldre tid. Andersson var båtbyggare och spelman och bodde på Fågelstångudden nära Långviksnäs, mittemot Tornö. Efter Svenssons första besök på Gillöga skulle han sedan komma att återvända dit många gånger. Ögruppen, som är belägen mellan Stora Nassa och Svenska Högarna i det yttersta havsbandet, ligger öppen för havet och består mest av några låga skär och grunda vikar. Eftersom där fanns ont om skyddade hamnlägen kunde öarna endast nås med skärgårdsbornas mindre segelekor, som hade ringa djupgående och som kunde dras upp på de flata stenhällarna.
I det aktuella verket Gillöga har Roland Svensson tagit fasta på den lilla ögruppens enslighet och svårtillgänglighet. Han har valt ett högsmalt format och ett perspektiv som förstärker insikten om att möjligheterna att ta sig iland är ytterst begränsade, åtminstone på just denna plats. Himmel och hav har fått en underordnad betydelse; istället har Svensson zoomat in på klippornas oregelbundenheter och hällkar – fördjupningar i berggrunden som gör att vatten kan samlas och behållas likt i en skål. I hällkaren lever grodor och salamandrar och i vattenbrynet trivs vadarfåglar som Strandpipare, Rödbena och Gluttsnäppa. På skären runtomkring samlas ejder i stora skaror för att häcka om vårarna. Annars är det ont om såväl växtlighet som djurliv på de ensliga öarna. Sorken är det enda däggdjur som trivs i den karga miljön, och människor har aldrig varit bofasta där. Med undantag för några enstaka sjöbodar längs sundet mellan huvudöarna Österskär och Västerskär är Gillöga-arkipelagen i stort sett obebyggd än idag. Därmed utgör den ett av de sista genuint ursprungliga naturområdena i Stockholms skärgård. (CEÖ)