Söndrum utgör idag en del av Halmstad, men vid mitten av 1940-talet var det fortfarande ett mindre samhälle utmed den halländska kusten. Dit kom Sven X-et Erixson för första gången 1944 – en tid då Sverige var förhållandevis isolerat från resten av Europa på grund av det världskrig som härjade på kontinenten. X-et var bara en av flera målare som sökt sig till platsen vid den tiden och i praktiken var Söndrum närmast att betrakta som en konstnärskoloni. För X-et var det medlemmarna i den surrealistiskt färgade Halmstadgruppen, framför allt Stellan Mörner, som introducerade honom där. Mörner hade personlig anknytning till platsen och fungerade som en sorts spindel i nätverket för de konstnärer som sökt sig till sommarkolonin i Söndrum. Det var också han som ordnade boende för X-et i ett rart litet hus som X-et långt senare (1967) förevigade sitt minne av i litografin Stugan. Vid det laget var Söndrumskolonin dock sedan länge upplöst. Redan i början av femtiotalet hade den konstnärliga aktiviteten där börjat mattas av och efter att Stellan Mörner flyttat därifrån 1956 upphörde orten att fungera som fast punkt för dessa målare. Det betyder dock inte att den förlorade aktualitet för X-et. I SAK:s monografi Sven X:et Erixson (Stockholm 1967) skriver Folke Holmér: ”Vid 50-talets slut återupptar X-et sina studier av stenbrottet i Söndrum och strandlivet därstädes.” (s 160). I praktiken kom X-et att behålla en sommarateljé i Söndrum under återstoden av sitt liv och han återvände periodvis dit för att måla.
För X-et blev Söndrum en oas, en avslappnad och idyllisk tillflyktsort som erbjöd en möjlighet att glömma kriget samtidigt som den omväxlande miljön med den karga naturen, stenbrottet och havet som närmaste grannar inspirerade honom till nya motivkretsar. Där upplevde han ett nytt ljus, havets ljus, som han skildrade med en till synes oändlig valörrikedom och i en mängd olika blå nyanser. Själva havet finns nästan alltid med i X-ets Söndrumsbilder, åtminstone som en liten flik någonstans. När han återgav det blandade han ofta in en rad andra kulörer i det blå, beroende på hur väderleken och resten av motivet tog sig ut. I hans gestaltning kunde ibland hela målningen stämmas efter havets och himlens skiftningar. Holmér tycker att ”tavlorna från Söndrum utstrålar ett alldeles speciellt, liksom ädelstensgnistrande ljus – man tycker sig leva i ett koloritens lyckoland.” (ibid, s 148 ff).
Den aktuella målningen, som utfördes 1946, är synnerligen typisk för X-et Erixsons repertoar från hans första tre somrar på platsen. Den är som en hyllning till hans eget sommarparadis, där de nyss avslutade krigsåren känns väldigt långt borta. Vi ser ett kuperat utsnitt av kuststräckan strax utanför det lilla samhället, med en mjukt rundad havsbukt och en stenig strand omgiven av grönskande kullar. I förgrunden syns taket på ett hus och ett staket med blåmålade grindar. Xet-sällskapets ordförande Leif Magnusson har vänligen påtalat att grinden tillhörde trädgården vid ”amerikanaren Sahlins” hus, medan den lilla röda byggnaden i fonden var skulptören Walter Bengtssons ateljé i Bastaskär, alldeles intill traktens berömda stenbrott. (CEÖ)
Utställd
Möjligen Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Färg- och Formare”, mars 1948, kat nr 1, Från Söndrum.
Övrigt
Målningen finns listad i Xet-sällskapets verkskatalog under år 1946, med titeln Från Söndrum.