De tekniska innovationer i ljusskildring och färgbehandling som den mondäne Alfred Wahlberg hade tillägnat sig i vattennära miljöer längs Seines stränder och i Fontainebleaus skogar realiserade han om somrarna i svenska motiv, företrädesvis inhämtade från Bohuskusten, för vilka Fiskebäckskil är en god representant. Dessa franska stilmedel hade lämnat avtryck på honom. Förvisso inte fullt ut, men att han hade påverkats framträder i den atmosfäriska framställningen. De nya insikterna blev för Wahlberg en uppenbarelse som han omfamnade och smidigt anpassade. Han bröt således med Düsseldorfskolans murrighet och de avbildningstraditioner som hade präglat den, för att i stället framträda som pionjär i den svenska landskapskonsten.
I denna prosaiska tidsbild till målning har Wahlberg tagit vara på Fiskebäckskils måleriska potentialer i en scen från det uråldriga, senare pittoreska, fiskeläget som ligger längs den djupa havsviken på Skaftö. Konstnären tycks ha målat det han såg framför sig: en fiskare i sin båt, dykdalber, nät på tork. Längs ”kilen” samsas jollar och andra fartyg vid omålade sjöbodar i sommardagens ro. Andra viktiga beståndsdelar är de bulliga, rullande klipporna som avtecknar sig i horisonten samt Wahlbergs tillvägagångssätt att innefatta en liten strandremsa i förgrunden vilket ger betraktaren intrycket av att stå rakt på stranden. Det verksamma ämnet i Wahlbergs bilder förblir dock ljuset, och effekten av det ursprungliga synintrycket framträder tydligt; i synnerhet i det skiftande blå tonspråket i vattnet och stackmolnens tåg över himlen. Konstnären verkar vilja göra oss uppmärksamma på mannen i ekan: är det dags att lägga ut eller angöra? (ME)