Efter att tidigare mest ha intresserat sig för skogens och slättens djur upptäckte Bruno Liljefors vid mitten av 1890-talet tjusningen i skärgårdens natur och fauna. Det var hans vid den tiden nyväckta intresse för skildrandet av vatten som 1894 fått honom att ansluta sig till några kamrater som bildat en konstnärskoloni på Östra Lagnö. Vistelsen där kom att bli startskottet för Liljefors fascination för sjöfåglar, och sedan han väl lärt känna Stockholmsarkipelagens speciella särart fick han en rad nya favoritmotiv. Ett av dem var gudingar och ådor som vilar eller simmar bland kobbar och skär. Ofta avbildade han fåglarna omgivna av skummande bränningar och stämningsfullt rodnande himlar, men ibland kröp han närmare motivet, så att horisonten uteslöts och betraktarens fokus lades helt och hållet på fåglarnas kroppar och deras rörelser över klipphällarna.
Ett av de mest kända exemplen på Liljefors ejdermotiv är den monumentala (118 x 313 cm) Ejdrar på skäret som bankiren och konstsamlaren Ernst Thiel inköpte 1907 till sitt nyuppförda residens och konstgalleri på Kgl. Djurgården i Stockholm. Den målningen hade då redan föregåtts av flera liknande, mindre verk vilka man ytterst kunnat härleda tillbaka till en kolteckning från 1898. Med teckningen som grund varierade Liljefors sedan motivets perspektiv, väderlek, tidpunkt på dygnet och inte minst fåglarnas antal och inbördes positioner, så att varje målning erbjöd betraktaren en helt ny naturupplevelse. Ejdermotiven följde konstnären under hela hans liv och speglar kontinuerligt hans stilistiska utveckling.
Vår Ejdrar på skär är utförd 1920 och föreställer ett ensamt ejderpar simmandes framför en kal kobbe. Tidpunkten på dygnet är svårbestämbar, men luftens violetta nyans antyder en viss rodnad på himlen. Havet är lugnt med endast små krusningar på ytan, i vilka det svaga dagsljuset reflekteras i en mängd olika blå skiftningar. Gudingens vita fjäderdräkt kontrasterar skarpt mot allt det lysande blå, medan ådans mer beskedliga brungrå teckning går ton i ton-i-ton med kobben i fonden. Märk också vilken omsorg konstnären ägnat åt ådans placering i bilden. Hennes ovala, litet hukande kropp återspeglar kobbens form och ger balans åt kompositionen. Det är en fridfull målning, som utan stora åthävor förmedlar ett starkt och levande intryck av Stockholms skärgård.