En konstnär som Ragnar Sandberg beundrade kolossalt var fransmannen Pierre Bonnard. Dennes ljusa färgskala och vardagligt lust- och fartfyllda motiv roade honom och inspirerade honom på flera olika sätt. I början av 1930-talet, då Sandberg bodde och verkade på platser som Göteborg, Stenungsund, Hanhals och Orust, experimenterade han likt Bonnard med ovanliga färgkombinationer såsom rosa och gulgrönt och han använde sig gärna av vitt för att bryta ner färgerna till riktigt ljusa valörer. Han prövade också de övertoner som uppstår när ett par näraliggande färger som exempelvis blåviolett och blågrönt spelar mot varandra. Typiska motiv från den tiden var ljusskimrande landskap och somriga figurscener med människor i rörelse; cyklandes, badandes eller lekandes på bryggor.
Målningen Duvmatare från 1936 är ett mycket fint exempel på Sandbergs måleri från 1930-talets mitt. Färgklangen, i synnerhet den för tiden ännu djärva sammanställningen av violett och grönt, liksom rörligheten i bilden, där olika delar av motivet tycks liksom överlappa varandra, är typiska för hans färg- och formexperiment vid den tiden. Det lättsamt vardagliga i motivet kan möjligen vara inspirerat av Bonnards arbeten, men i dess kärna finns ändå något som känns omisskännligt Sandbergskt. Kanske är det hans genuina förtrogenhet med miljön i sina egna hemtrakter som genomsyrar verket. Själva bildidén har troligtvis sitt ursprung i konstnärens många strövtåg genom Göteborg i början av 30-talet, då han enligt konstkännaren Ulf Linde sällan rörde sig utanför ”stadens hank och stör” och då ”hans intresse räckte till för allt och omfattade också stadens djur – dess katter och hundar, duvor och måsar.” (Ulf Linde, Ragnar Sandberg, 1979, s 12).
Motiv med gubbar och gummor som matar fåglar intresserade Ragnar Sandberg under många år och han målade flera snarlika versioner på temat. En sådan, betitlad Man med fåglar från 1939, visades på den stora Sandbergutställningen i Liljevalchs konsthall, Göteborgs konstmuseum och Norrköpings konstmuseum 2002-2003. Den påminner mycket om vår Duvmatare, men där är färgerna djupare och dovare, de tre mörkaste fåglarna har blivit helt svarta och gubben håller armarna lyfta mot de flaxande djuren. På nämnda utställning exponerades samtidigt en annan version med samma titel från 1938. I den sitter gubben i en liknande pose, men färgskalan går i betydligt ljusare, pastellgula och babyblå nyanser och målningen påminner i det avseendet mycket om ytterligare en version, kallad Gubbe och måsar, som tidigare sålts genom Åmells. Tillsammans ger de olika versionerna en god indikation om hur Sandbergs koloristiska uttryck förändrades under 1930-talets gång, från det lyriskt ljusa som påminner om Bonnard, till den grånande färgskala med distinkt svärta i detaljerna som präglar Sandbergs måleri från slutet av decenniet.
Under 1960-talet skulle Ragnar Sandberg återigen återvända till motivet med människor och kringflaxande fåglar. I de målningar som då skapades på detta tema har kompositionerna utvecklats ytterligare, samtidigt som konstnären återgick till att använda sig av riktigt ljusa, lätta kulörer i skira pastelltoner med mycket vitt som förhöjande accent. (CEÖ)
Litteratur för jämförelse:
Stellan Mörner, Ragnar Sandberg, Stockholm 1950, Gumma som matar måsar, 1938, avbildad i svartvitt, s 25;
Mårten Castenfors (red), Ragnar Sandberg, Liljevalchs katalog nr 458, Stockholm 2002, målningarna Man med fåglar, 1938-39, avbildade i färg på s 39 resp 40;
Åmells katalog nr 155, Höstutställning, 2020, Gubbe med måsar, avbildad i färg på s 105.