Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna. 

Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok med 36 färgreproduktioner av Högfeldt och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.

När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Hans människosyn var allt annat än enfaldig, men de flesta av hans bilder präglas ändå av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts intuitiv uppfattning om världen, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.

Robert Högfeldts komik tar sig många olika uttryck. I vissa av hans bilder ligger den humoristiska twisten inte så mycket i figurernas minspel, gester eller åthävor som i själva den situation som framställs. Dassbygget är ett gott exempel. För i en så delikat gemensam angelägenhet som att bygga ett funktionellt och trivsamt hemlighus är förstås hela familjen – eller kanske till och med hela byn? – engagerad. Alla hjälper till efter bästa förmåga. En gubbe spikar fast vindflöjeln med stöd (såväl bildligt som bokstavligt) av en yngre förmåga. Över taknocken hänger en annan gubbe som är i färd med att fästa takpappen, ivrigt påhejad av kvinnan som står i fönstret nedanför och samtidigt passar på att inspektera taket underifrån. Hennes lille son tycks däremot vara helt ointresserad av taket. Hans blick är riktad mot gubben som mejslar fram ett hjärta på dassdörren och som är så strängt upptagen av sin syssla att han inte märker att den unga damen längst till höger nästan storknar av ansträngning där hon står och stöttar (eller tror sig stötta) hela bygget. Finns här månne en dold ironi som låter sig översättas till andra, mer verkliga vardagssituationer?  (CEÖ)

Utställd

Åmells temautställning Robert Högfeldt, 2002, kat nr 34.