Anders Zorns gestaltningar av dalfolk i traditionella dräkter kan inte på något sätt jämställas med traditionellt allmogemåleri. Han skildrade inte sin hembygd för att han sökte det berättande eller det pittoreska. För Zorn var Dalarna, dess folk och dess kultur helt enkelt en del av hans väsen, något han fått i sig med modersmjölken och som följde honom genom livet trots hans med tiden alltmer ökade världsvana och internationalisering. Zorn odlade dalagenren genom hela sitt konstnärskap, men han utgick inte från dalmåleriets traditionella bildkonventioner. I stället lät han sina dalamotiv genomsyras av sina utländska erfarenheter. Ibland korsbefruktade han dem med influenser från konsthistorien – exempelvis Tizian och Rubens – ibland från det samtida franska måleriet, såväl i Jules Bastien-Lepages som i impressionismens anda. Zornkännaren Hans-Henrik Brummer har konstaterat att ”Zorns tavlor med svenska ämnen var i själva verket gångbara i Europas utställningshallar mycket tack vare denna blandning av exotisk svenskhet och internationalism i utförandet.” (Brummer, Zorn, svensk målare i världen, Stockholm 1975, s 57).
Modellerna till sina porträtt av dalkullor fann Zorn framför allt i den närmaste familje- och bekantskapskretsen. Sedan hans mor gift sig med Skeri Anders Andersson fick Zorn fyra halvsystrar. Vid sidan om modern, mormodern och de unga kullor som tidvis hjälpte till i hushållet fanns de alltid i bakgrunden under Zorns uppväxt, och alla bidrog de till att göra hans barndomsminnen så präglade av kvinnlig närvaro. Dessa omständigheter är en viktig nyckel till förståelsen av Zorns förkärlek för att måla just dalkullor.
Gods-Kari hette egentligen Ester Jansson och var född 1897. Det aktuella porträttet av henne är ett gott exempel på hur den mogne Zorn utvecklat sitt personliga uttryckssätt till fulländning. Det är en närstudie av den unga kullan, som här med frimodig blick och ett öppet leende tar ögonkontakt med betraktaren. Zorn har avbildat henne sittandes rakt upp och ned i en obestämbar miljö mot en helt neutral bakgrund. Därmed blir allt fokus lagt på kullans gestalt och friskt rosiga ansikte. Hennes klädsel antyder att porträttet utförts vintertid, eftersom hon över dräkten bär sin tjocka, pälsfodrade kasung (vinterjacka). Håret är sedesamt täckt av en vit sjalett, men under den skymtar det röda hårbandet som visar att hon ännu är ogift.
När Zorn målade Gods-Kari mullrade det första världskriget för fullt i Europa. Zorn var bedrövad över händelseutvecklingen, som bland annat innebar att han inte längre kunde resa ut i världen på samma sätt som tidigare. Gerda Boëthius har påtalat att Zorn visserligen gjorde ett par försök att resa utomlands, och att han just år 1916 kom så långt som till München, men att han vantrivdes:
Den förut så vänliga atmosfären var förgiftad. Man skulle taga parti för och emot ”galenskapen”, till och med konst och musik bedömdes under politisk synvinkel. Den värld av frihet, skönhet och lycka, som han hoppats på, fanns ej mer. Det var likadant hemma och borta. (Boëthius, Zorn. Människan och konstnären, Stockholm 1977, s 211).
Mot den bakgrund som Boëthius tecknar förstår man att hemmet i Mora och friluftsateljén i Gopsmor vid denna tid fick en allt större betydelse för Zorn som fristäder, dit han kunde dra sig undan och fly in i en värld som bättre stämde med hans föreställning om den ideala tillvaron. Zorn var mycket väl medveten om industrialismens inverkan på det gamla bondesamhället och han insåg nödvändigheten i den modernisering som skedde. Men han ville både bevara och aktualisera dalakulturen och tog sig därför friheten att spegla den genom sina egna erfarenheter och preferenser.
Proveniens
Direktör Axel Jacobsen, Djursholm (enl Malmberg, 1919);
Privat samling, Storbritannien.
Utställd
Liljevalchs konsthall, Stockholm, Invigningsutställning: Larsson - Liljefors - Zorn, mar-apr 1916, kat nr 133;
Royal Academy of Art, London, Swedish Artists 1880–1900, 15 jan – 15 februari 1924, kat nr 94;
ARKEN Museum for Moderne Kunst, Ishøi, Danmark, Anders Zorn og nordisk samtidskunst, 26 jun – 5 sep 2004.
Litteratur
Ernst Malmberg, Larsson – Liljefors – Zorn. En återblick, Stockholm 1919, omnämnd s 124 samt avbildad i svartvitt på helsida i planschdelen;
Gerda Boëthius, Anders Zorn. Tecknaren, målaren, etsaren, skulptören, Stockholm 1949, listad i verkförteckningen under år 1916, s 554.