Sigrid Hjertén nådde i slutet av sitt liv en visionär fas som var resultatet av det häftiga målarbegär som infunnit sig efter vanmakten hon känt under de olika sjukhusvistelserna. Med en lysande kolorit och expressiva penselstråk upplevs motiven genom ett skimrets flor och ges karaktären av drömscener. Tekniken kan observeras i många av de verk hon färdigställde i samband med sin stora retrospektiv på Konstakademien 1936 där omkring femhundra målningar från åren 1911–36 visades, däribland den föreliggande Blomsterstilleben med tulpaner. Utställningen innebar i praktiken hennes genombrott. Trots att hon verkat som konstnär och deltagit på utställningar i trettio år benämndes denna som hennes debut av den samtida pressen. Detta hade sin förklaring i att hon i egenskap av både kvinna och konstnär i första hand var mor och hustru till en annan konstnär, en situation hon delade med åtskilliga andra kvinnliga kolleger.
Hjertén målade, precis som sin kollega och make Isaac Grünewald, återkommande blomsterstilleben. Redan på Expressionistutställningen på Liljevalchs 1918 visade hon ett par stycken, och motivet återkom i hennes produktion under trettiotalet. Ansedd som den främsta koloristen bland de svenska modernisterna hade Hjertén tagit starka intryck av sin läromästare Henri Matisses djuplodande emfas av gestaltningens oberoende inför motivet och ett oinskränkt subjektivt uttryck beträffande färgerna.
I Blomsterstilleben med tulpaner är blommorna i vasen är arrangerade på ett mycket medvetet koloristiskt sätt. Med sina inbjudande nyanser av brandgult, blått, rött och grönt framstår blomsterarrangemanget som ett renodlat emblem för hemmets trygghet och omboning. Blomsterstilleben med tulpaner är vidare en bekräftelse på att Sigrid Hjertén emellanåt vilade sig från sina komplexa scenlika kompositioner och enbart ägnade sig åt färgen. Penselföringen är intensiv och ger intryck av en stark energi hos konstnären. Likt en beslutsam dans komponeras motivet. Utvecklingen av tekniken påbörjade Hjertén redan under de sista åren i Frankrike och den kom att utmärka hennes verk under och efter sjukdomstiden. Hjertén hade ett lika teoretiskt som känslomässigt förhållande till färgen, som framgår av den noggrannhet med vilken hon fyller duken med de färgskiftningar och den skärpa som i målningen suggererar en försiktig längtan efter den anspråkslösa ljuvlighet som blommorna symboliserar. Ett erfaret handlag tillsammans med en visionär men jämförelsevis balanserad färgskala får bakgrunden att vibrera drömlikt. Blommorna framträder dock med all önskvärd tydlighet som lysande protagonister i en dynamisk bild som uppvisar lika stor dramatik som den utstrålar symfonisk färgglädje.
Utställd
Konstakademien, Stockholm, 1936, kat nr 367.