Under studierna hos Henri Matisse åren kring 1910 hade Sigrid Hjertén lärt sig att använda rena färger. Maken Isaac Grünewald kallade henne den finaste kolorist som någonsin funnits. Detta visade hon bland annat på den stora Expressionistutställningen på Liljevalchs 1918, där hon var den enda som fick försiktigt positiv kritik, även om det mesta som visades mötte stort motstånd bland kritikerna. Redan på Expressionistutställningen visade hon några blomsterstilleben tillkomna under 1917–18. Motivet kom senare att återkomma i hennes 1930-talsproduktion.

Större delen av 1920-talet var Sigrid Hjertén bosatt i Paris. Vid hemkomsten till Stockholm 1932 hade hennes psykiska tillstånd försämrats kraftigt och hon lades in på Beckomberga sjukhus för vård. Hon målade ingenting under den första tiden på sjukhuset utan befann sig i ett apatiskt tillstånd. Maken Isaac Grünewald försökte ihärdigt få henne att börja måla igen och iordningställde en liten provisorisk ateljé i hennes rum på sjukhuset. Hans uppmuntran gav också resultat och under senhösten samma år skrev han glädjestrålande till sonen Iván att Sigrid nu hade börjat måla igen och att hon hade gjort ett blomsterstilleben, som han beskrev som ett av det vackraste i den vägen, som hon någonsin hade gjort. Färgerna är klarare och mer intensiva än tidigare men det finns ändå en stramhet i kompositionen. När hon väl hade börjat måla igen arbetade hon varje dag, både förmiddag och eftermiddag. Hon signerade återigen sina dukar, ett tecken på att hennes självkänsla nu började återvända.

Det är osäkert exakt när detta blomsterstilleben är utfört, men här finner vi den för Hjertén typiska, gula färgen som var dominerande i hennes verk under 1930-talet. I stilen kom då målningarna att alltmer att närma sig van Goghs penselföring. Det postimpressionistiska som kan tillskrivas Hjerténs måleri under denna tid, handlar främst om uppbyggandet av motiven genom en variation i penseldragens längd, i kombination med vågiga linjer. Det finns en slags musikalitet i Hjerténs senare blomstermålningar, liksom i den som här presenteras och den pastösa färgen åstadkommer en närmast plastisk verkan. I färgbehandlingen, ställer Hjertén stjälkarnas och bladens grönska mot de gula och röda nyanserna som återfinns i blommorna. Lättast att känna igen bland blommorna som står i vaserna är de gula liljorna som är tydligast tecknade. Bakgrunden upplevs mer summariskt och endast bordskantens snedställda linjer skapar någon form av djup i motivet, tillsammans med konturerna av ett fönster som skymtar i målningens vänstra hörn. Penselföringen är intensiv och ger intryck av en stark energi hos konstnären. Utvecklingen av penseltekniken påbörjade hon redan under de sista åren i Frankrike och den kom att prägla hennes verk under sjukdomstiden fram tills det att hon helt slutade måla 1938.