Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna. 

Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok med 36 färgreproduktioner av Högfeldt och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.

När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Exempelvis inleder han avsnittet ”Det är roligt att rita gubbar” med orden: ”Jag har alltid tyckt om att rita gubbar. Det bereder mig en egentligen obegriplig tillfredsställelse.” (s 17). Men vare sig hans ”gubbar” är lustiga eller allvarliga, och oavsett bildens humoristiska eller sagobetonade innehåll, är det alltid en djupt mänsklig känsla, som söker sitt uttryck i hans gestaltningar. Högfeldts ”gubbar” är förvillande lika människor. Fast ibland skymtar svansen (hos barnen endast små stumpar där bak) fram under byxorna, och avslöjar att de i själva verket är troll, och ibland antyder deras röda luvor att det faktiskt är tomtar det handlar om. Även om Högfeldts människosyn var allt annat än enfaldig så präglas de flesta av hans bilder av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts barnslig, intuitiv uppfattning om världen, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.

Änglahandel tillhör en annan repertoar än de som vi möter i Robert Högfeldts trollvärld. Här finns samma dråpliga bildinnehåll och underfundiga humor, men tecknarstilen påminner mer om Högfeldts illustrationer till klassiska sagor än om de bilder han skapade oberoende av en litterär kontext. Humorn i Änglahandel gränsar till ironi, utan att för den skull vara elak. Den påminner bara om att det är högst mänskligt att vilja ha ett barn som ser ut som, och beter sig som, en liten ängel. Det är bara det att verklighetens änglabarn kan vara väldigt busiga. Det blir de lyckliga mödrarna varse i denna bild, där den ena nyinköpta ängeln försöker rymma genom att flyga iväg som en ballong, medan en annan bokstavligen drar sin nya mamma vid näsan. (CEÖ)

Utställd

Åmells temautställning Robert Högfeldt, 2002, kat nr 10.